Höstkväll på kyrkogården, allhelgona närmar sig och frosten biter. Tysta sover våra föregångare. Under jord och gräs, under stenar där deras namn präntats in, födelse och död. En del har levt långa liv, andra mycket korta. Många var borta långt innan jag föddes, andra har lämnat in under min livstid. Namn och årtal väcker associationer, en tidsresa tar sin början.
Många är minnena från den period, i mitten av nittiotalet, när jag satt i kassan på Ica-Lansjärv. Där trivdes jag utmärkt, men såsom sig bör när man inte är tjugo fyllda drömde jag mig ändå bort, fantiserade om kommande stordåd, om att resa, att bli journalist eller författare.
Blev det någon gång trist livade jag upp mig själv med att uppdatera artikelregistret. Skithuspapper lät exempelvis mycket roligare än toalettpapper. Tyvärr fanns det dock kunder som satte kaffet i vrångstrupen när de hemma vid köksbordet synade kvittot, så det nöjet fick jag lägga ner.
På den tiden kryllade det av original i byn, och när inget annat intressant upptog ens tankeverksamhet föll det sig naturligt att iaktta särdrag och rutiner. Där fanns han som ständigt sökte sin ”rögpiba” och frågade om jag sett den, och den mopedburne mannen från grannbyn som stannade i timtal och med kraftfull röst orerade om påhittade bragder.
Mest frekvente kund var nog ändå han med den livligaste fantasin av dem alla. När han klev in blev det bråttom att flytta kassastolen bakåt. I hans mun fanns alltid en halstablett, och vedertaget var att bokstaven P resulterade i svårigheter att hålla tätt. Den stående ordern på ”en hårdpack Prince” innebar således att flisor ofta flög ut och landande på rullbandet. Om man hade tur.
Jag himlade med ögonen åt dem då, slängde med håret och suckade. Idag saknar jag dem. För mig symboliserar de den sista tiden av liv och rörelse. Innan vi fastnade framför tv-apparaten, datorn eller med mobilen i hand.
Nittiotalet. Byn var i sina dödsryckningar men kvar fanns livslusten, kämpaglöden, tillika min egen ungdomliga oräddhet. Jag saknar den också. Man slog näven i bordet och sa att mer ska inte tas ifrån oss. Inga fler nedläggningar. Byn ska leva. Tji fick vi.
Det är lätt att tröttna på tekniken. De ständiga upprepningarna i sociala medier. Det förutsägbara i allt. En bättre verklighetsflykt är att resa i minnet, och en av de bästa utgångspunkterna är nog kyrkogården. Där är välbefolkat, och egentligen inte alls så tyst. De dödas sällskap är inte att förakta, ibland är de bra mycket roligare än de levande.