40x28 cm, inget dåligt format på en diktbok, vilka man vanligtvis brukar vara van att kunna behändigt stoppa ner i innerfickan eller åtminstone i handväskan. En trend på senare tid är förstås att ta för sig mer utrymme, antingen genom manisk text (Johan Jönson) eller en extremt utdragen sådan (Joar Tiberg) för att få den önskade tjockleken.
Att Mats Söderlund nu gör en coffee table-bok är vad jag vet, den första i sitt slag. Men nog ska det bordet vara ganska stort, med tanke på formatet. En egenskap hos sådana böcker är att folk inte tittar i dem, utan de fungerar utifrån sitt omslag, storlek, och placeringen i inredningen. Som lyrik-intresserad kaffedrickare så nöjer man sig självklart inte med att beundra boken som installation, utan öppnar den givetvis.
Den mångordige, retoriskt mycket begåvade Söderlund, excellerar sida upp och sida ner. Man behöver bara ta det minsta axplock så kan man få känna vrede, upprördhet, medkänsla, glädje, äckel, irritation. Söderlund är som Steve Irwin, (R.I.P.), poke´em in the ass så får vi se vad dom gör. Och nog kan man få kaffet i halsen många gånger under läsningen. .../bara för att de nu en gång för alla fått nog/och liksom alla andra svultit sig till en desperat önskan om demokrati och rättigheter/som bara bara fanns på teve mellan gatstensregnet och muslimska brödraskapet och lars vilks obegripliga eskapader/det finns bara en gud och ni skall ingen annan hava utom konsten skrek de galna poeterna i kör/för de kunde bära allt/ och få skulden för allt/och slutligen ställa allt tillrätta/ i röken mellan paragraferna där vi alla börjar och slutar där livet återuppstår varje gång vi skitit ut det i rännstenen/.
Så den som sitter i soffan framför teven, och vill ha en dos samtidsmotgift och/eller upplysning, behöver bara öppna någon sida för att få sin beskärda del. Andra riktningar i denna till ytterlighet oformliga bok handlar om det bräckliga bandet mellan människa och natur. Är det när man fiskar upp en fisk och dödar den, som man känner av den där energin? /Spötoppen darrar. Allt darrar. Gäddan vänder i den darrande himlen. Visarna på handleden darrar drar kropparna ur vattnet/
Subjekt och objekt är förväxlingsbara. Den som fiskar kan i andra stunden själv vara "blåvalen vältrar sig i Falkträsket".
Kanske detta är dikterna Söderlund måste skriva, men ändå inte skulle ha velat. Om man kapar bort den politiska retoriken och samtidsretoriken (och hur livskraftiga kommer de raderna att vara), är det gränssnittet människa och natur som är det bestående intrycket av de där årorna som ror runt i den älskade Flocktjärnen.