Det kan sägas på en gång: Jag gillar Cecilia Davidssons sätt att hantera prosa och berätta historier ur den så kallade grå vardagen.
Så var utgångsläget när jag tog mig an hennes senaste alster, romanen Det man har och det man drömmer om. Jag blev inte besviken.
Det handlar om en kvinna som åker till sin barndomsby för att slicka såren efter det senaste uppbrottet från en man med namnet Boris. En man på många sätt totalt olik den Hon som Davidssons berättelse snurrar kring. Men ändå en man hon inte kan sluta tänka på och fantisera om, då han berört något inom henne som hon inte visste fanns.
Mormor Alva och morfar Ebbe, som hon bor hos i byn, vet däremot inget om uppbrottet. Och så ska det förbli, hoppas hon.
Om jag inte visste vem som skrivit romanen, tror jag mig ändå veta att jag skulle gissa på Cecilia Davidsson. Den där till synes stillastående berättelsen som allt eftersom rullas upp och fångar mitt intresse. Och alltid med en pockande undertext av svärta, utan att för den skulle sakna humor.
I den aktuella boken finns hela tiden en vass bitter underton mellan huvudpersonen och mormodern. En röd tråd som visar sig vara full av en till början olösliga knutar. Och med det många frågor som kräver, om inte svar, så i alla fall värdiga samtal.
Alltsammat precis skildrat av Davidssons skickliga penna.
Det man har och det man drömmer om är annars en roman som långt ifrån har svart som enda känsloläge. Livets absurditet och dess paradoxer är för många därtill. Lust, och drömmar om lust och bejakelse, både kan och är ju stundom också granne med onämbar sorg. Och Hon i romanen är inte den som säger nej till allt det goda livet kan erbjuda, även om smärta kan lura runt hörnet.
Cecilia Davidsson är mästerlig att med små medel berätta om den gråzon som är syntesen mellan dröm och verklighet. En zon som ofta visar sig rymma dramatik så stor som någon.