Björn Elmbrant är den där killen med nollställt ansikte man ser i TV-soffor eller lyssnar till i radions P1 när producenterna inte begriper vad som händer i Sverige eller ute i Europa och behöver stadga och ryggstöd. Veteran inom journalistiken, reporter, chefredaktör, politisk kommentator.
Lite skorrande accent, säker om sin kompetens, som en docent i statskunskap eller husläkare till moster Magda i Boden eller tant Lilian Lycksele. Ler aldrig, men kan sina saker. Lite rikssvenskt trist, men vet vad han talar om.
Innan mörkret faller med undertiteln Ska 30-talet hinna ikapp oss? är Elmbrantsk kunnig, kompetent, oangriplig för alla utom SD:are och andra tokstollar.
Här beskriver Elmbrant sakligt och detaljrikt hur Hitler tog makten i Tyskland 1933 medan Per Albin Hansson helt fredligt blev statsminister i Sverige och med bondeförbundets (numera Centerpartiet) assistans kunde grunda ett samhälle för alla. I stort sett alla. Statarlängorna fanns kvar, luffare, lusiga stadskvarter, lungsot i Norrland. Men det blev steg för steg bättre i riket.
Och varför gick det först bra i Hitlertyskland, sedan till den fullständiga katastrofen medan Sverige blev en stabil demokrati under P-A Hansson?
Wigforss är svaret, enligt Elmbrant, den socialdemokratiske finansministern och pragmatikern som kunde ta bönder och wallenbergare i den rätta riktningen med hjälp av Keynes ekonomiska teorier. Ernst Wigforss, egentligen lektor i sydsvenska dialekter, skulle bygga upp Sveriges ekonomi till en av världens starkaste med hjälp av John Maynard Keynes viktigaste tes: En stark ekonomi med statliga insatser, arbete till alla. Eller de flesta i alla fall.
Att skapa arbeten ville även nazisterna, men de gjorde det genom att bygga motorvägar och skapa en armé som sysselsatte unga och skulle ta revansch. Wigforss ville skapa ett industrialiserat, civiliserat land, inte ett krigiskt.
Tyskland var annorlunda. Brottades med enorma krigsskadestånd, arbetslöshet, hyperinflation, miljoner faderslösa.
Sverige hade inte haft världskrig, inga hundratusentals invalider längs Tysklands vägar, ingen ”dolkstötslegend”, inga skottkärror med värdelösa marksedlar. Allt detta som skapade en Adolf Hitler och präktiga parader av brunskjortor.
I Sverige fanns under krisens 30-tal, enligt Elmbrant, en stark demokratisk tradition, som hindrade oss att falla i nazistfällan.
En viktig orsak kan vara att högern höll rent på sin kant. Lindholmsnazister och Furugårdare blev mini-partier i svensk politik.
Fast helt rensade inte högern. Högerofficerare sprängde kommunisttidningen Norrskensflamman 1940.
Men höll vänstern rent inom sin flank? Enligt Elmbrant inte. Händelserna i Ådalen 1931 var delvis Sillénkommunisternas fel. Och Flamman var mer sovjetisk än svensk.
Vad lär oss historien?
Att försvara demokratin, menar Elmbrant.
Självklart.
Och en stark ekonomi.
Självklart.
Att vi inte styrs av invandrarhat. Antisemitism. Rasism.
Självklart.
Men är 30-talet snart tillbaka?
Mörkret faller över oss?
Nja, säger jag.
Jag läser Elmbrants bok här i Moskva. Ryssar är fallna för pessimism – men ser de en strimma sol i molnen ljusnar de och säger:
– Vsjo budjet chorozjo!
– Allt blir bra!