I jämförelsen mellan de olika teatrarna i Norrbotten visade det sig att Giron sámi teáhter i Kiruna var dyrast per biljett i genomsnitt.
Så här räknade vi: Teatern hade ett skattefinansierat stöd på
6 789 000 kronor för 2009, och en publiksiffra på 3 615. Stödet delat med publiksiffran ger en subvention på 1 878 per biljett.
- Det är klurigt med statistik. Parametrarna går inte alltid att jämföra, menar teaterchefen Lena Engqvist Forslund.
För det första är det tänkt att den samiska teatern ska turnera mycket, och på så sätt nå sin publik runt om i hela Sápmi. Men just teateråret 2009 hade teatern - när räkenskaperna sammanställdes - ett underskott på hela 700 000 kronor. Ett underskott som Lena Engqvist Forslund inte hade vetskap om när hon tillträdde som ny chef.
- Själva chefsbytet gjorde också att vi tappade styrfart, säger hon.
Men en av 2009 års produktioner - Kvinnan och björnen - spelades bara med sex föreställningar och sågs av enbart 153 personer.
Hur kunde det komma sig att ni spelade så få föreställningar?
- Vi hade inga turnépengar så vi spelade de föreställningar vi kunde sälja här i Kiruna.
Men varför spelade ni inte fler föreställningar i ert eget teaterhus på Thulegatan?
- Det finns ingen självklar publik för samisk teater i Kiruna. Teatern har varit alldeles för osynlig. Men vi jobbar hårt på att marknadsföra oss. Hösten 2009 hade vi inte hunnit så långt.
Men är det inte underligt med bara sex föreställningar?
- Ja, det är förfärligt underligt.
Giron sámi teáhters egen bedömning är alltså att kirunaborna inte skulle komma i tillräcklig utsträckning om de arrangerade öppna föreställningar. Att turnera var heller inte att rekommendera med underskottet på
700 000. Fokus låg alltså på att spara in på kostnader så långt det var möjligt.
Bättre gick det dock för pjäsen En natt i februari som sågs av närmare 1 500 personer under samma år. Den pjäsen spelades också under hösten 2008.
Men det finns ett grundproblem utöver att skylla på underskottet, erkänner Lena Engqvist Forslund, nämligen att Giron sámi teáhter egentligen saknar ett nätverk för arrangörer av samisk scenkonst.
- Det finns en publik när vi väl kommer och spelar. Men det måste finnas en struktur för oss att sälja i, säger hon.
- Jag skulle ju önska att det fanns pengar så att vi kunde spela för alla som vill ha oss.
Frustrationen över detta har gjort att hon beställt en utredning om den samiska teatern, en utredning som beräknas bli klar nu den 14 januari.
- Jag vill ha svar på varför i hela friden det har sett ut som det har gjort, säger hon.
Det är heller inte självklart för teaterföreningarna utanför Sápmi att köpa samiskt. Språket är ett hinder, tror Lena Engqvist Forslund. Men mest av allt behövs alltså en struktur och en plan för hur teatern ska nå ut till sin tänkta publik.
- I dag går det i alla fall mycket bättre, säger hon.
I höstas hölls premiären på den nya pjäsen What´s up Sapmí. Nu är turnén redan fullbokad med 30 föreställningar för våren 2011.
- Fler föreställningar hinner vi faktiskt inte med att spela.
Trots över 6,5 miljoner kronor i årlig budget gör hon ändå bedömningen att pengarna egentligen bara räcker till en normalt påkostad produktion på 1,5 år med turné.
- Det är som att ha anslag till att köpa en bil, men inga pengar till bensin.
Men personalkostnaderna står ju för mer än halva budgeten. Varför inte rätta mun efter matsäcken?
- Vårt uppdrag är stort. Vi ska utveckla samiskspråkig teater som ska turnera i hela Sápmi. På vårt bord ligger också utvecklingsfrågor och utbildning. Vi är en liten institutionsteater med uppdrag att ansvara för utvecklingen av samisk scenkonst.
- En lösning är att inte ha några fast anställda och inga fasta lokaler, och turnera med en föreställning. Men det är egentligen inte vårt uppdrag, säger Lena Engqvist Forslund.