Med en ordlek kan man tydligen teckna sitt liv. Det påstår nämligen Stockholmsetnologen Angela Rundquist när hon vill sammanfatta sin digra bok om konstnären, officeren, hovmannen, preses för Konstakademin och överintendenten Fritz von Dardel.
Redan uppräkningen av titlar tyder på att det var en man i samhällets topp, och i det fallet rör det sig om perioden 1817-1901. Idag minns vi honom främst för två saker. Det ena gäller den mångfald av ögonblicksbilder från vardagslivet i Syd- och Mellansverige sådant han uppfattat det och som han efterlämnat i form av teckningar och akvareller. Det andra avser den resa som kronprinsen/regenten gjorde sommaren 1858 till övre Norrland. Där var Dardel något av allt-i-allo och det får vi ta del av i form av tryckta minnesanteckningar eller sedvanliga satiriska bilder. Resan blev en skildring av ”folket” som sällskapet mötte samt resenärerna själva, egentligen ett tvärsnitt av det fina folket i Stockholm.
Om vi går till den nyutkomna boken så bjuds på en fyllig skildring av äldre generationer i Schweiz, barn- och ungdomsår hos adliga släktingar i Sverige samt tillvaron som officer i Skåne och Stockholm. Bilderna får vi inte glömma eftersom snart sagt varje händelse kan redovisas mer eller mindre som karikatyr. Bilderna har uppskattats både av samtid och nutid, och då talas det ofta om ”dokumentation”. Viktigt är att komma ihåg att teckningarna återger den enskilda konstnärens eget val ur verkligheten och beträffande Lappland gärna med dragning till det ”exotiska”.
Om resan i Lule älvdal har Rundquist bok förvånansvärt litet att säga. Av bokens summa 590 sidor ägnas drygt en sådan åt resan i norr, från Robertsfors via Luleå till Kvikkjokk samt från Luleå till Haparanda. Referaten från resan är således knapphändiga och därtill delvis felaktiga. Det finns anledning att hänvisa till äldre lokalhistorisk litteratur. I årsboken Norrbotten 1934 ger Hugo Lindgren en utförlig skildring av resan främst i Luledalen. Bildmaterial finns att hämta i Allhems landskapsbok Norrbotten från 1958. Dessa båda arbeten söker jag förgäves i litteraturförteckningen.
I Kvikkjokk fick sällskapet kontakt med prästsläkten Laestadius. Rundquist uppger att det avser den kände förkunnaren Lars Levi Laestadius men hur därmed förhåller sig kan vara ovisst. Välkänt är däremot att halvbrodern Carl Erik var präst i Kvikkjokk redan tidigare och att bröderna Petrus och Lars Levi hade uppfostrats och undervisats hos honom innan de började sina studier i Härnösand och Uppsala. Omnämnd vid den kungliga resan var likaså kyrkoherde Westerlund i Jokkmokk, en fattig präst med 17 barn, liksom att i Kvikkjokk predikade Joh. Laestadius vid det fina besöket.
Till skillnad från vad Rundquist uppger om Haparanda så fortsatte resenärerna på Torneälven åtminstone fram till Matkakoski. Där finns fortfarande en inskription som talar om kronprinsens besök. I övrigt beträffande synliga minnen från tiden kan tilläggas att framför residenset i Luleå står en minnessten, en obelisk enligt äldre språkbruk, som påminner om resenärernas uppehåll i det då nybyggda residenset.
Ska vi måhända förklara dessa brister med att författaren Rundquist dog före utgivningen och att två av hennes kollegor har slutfört arbetet? Eller vittnar det bara om sydsvenskars allmänna okunskap om landet i norr?
Jag startade läsningen av den digra boken om Dardel med de bästa förhoppningar. Det stora sidantalet trodde jag skulle garantera att ”allt” om denne märkliga person skulle komma i dagen. Och visst får vi lära oss mycket om hans ursprung, tidiga år och ämbetsmannatid i Stockholm. Likaså erbjuds ett myller av hans bilder som i sin detaljrikedom ger betraktaren närvarokänsla. Kvar står dock en viss besvikelse. Norrbotten känns på något sätt behandlat med vänster hand.