Jag stannar på en parkering och kliver ut. I en passerande bil glor föraren stint på mig, gasar sedan förbi på högvarv. Hm, ännu en sån här situation, tänker jag. Han ansåg nog att jag snodde hans parkeringsplats. Och nu blev han sur. Riktigt sur.
Det finns förare som inte heller tål att bli omkörda. Det kan bli riktigt obehagliga situationer. Min fantasi brukar hamna i antagonistens handskfack. Där, hos den upprörda föraren, ligger en laddad revolver. Och vid nästa trafikljus stannar han bredvid mig, tar upp den och siktar...
Min teori tar inte avstamp från någon kriminologisk statistik, utan härrör från en känsla att det i omgivningen, gärna i offentliga situationer, finns en aggressivitet som bara går och väntar på att få explodera. Det kan vara något så enkelt som en kö på ett snabbköp. Att man inte satt dit den där staven för nästa kund bakom sig i rätt ögonblick, eller att det strular vid betalningen.
Sedan tänker jag att det måste finnas en djupare grogrund till en sådan här parkeringsilska, mer än bara trivialiteter. Människan bakom torde ha en känsla redan innan av att vara en efterseglare. Någon som tiden och kärleken glömt bort, och som nu projicerar sitt hat på lite av varje som kommer i hennes väg. Alltså handlar det här om mer än att någon bara har en dålig dag. Det tycks som om allt fler går omkring med bägaren full. Av frustration. Ända upp till kanten.
Jag ser det framför mig också, ilskans försvarare. Rätten att vara förbannad. På jobbsituationen. På vårdnadstvisten. På arbetslösheten. På skilsmässan. På grannen som klipper gräset vid fel tidpunkt.
Kay Pollak – vansinnigt ifrågasatt speciellt bland journalister, jag fattar egentligen inte varför – brukar ju predika att vi har ett val och kan lära oss att ibland välja glädje i stället för ilska. Han brukar få fåniga motfrågor, som: Jaså, får man inte vara arg då?
Ja men det är väl klart, var hur jävla förbannad du vill. Men varför skulle det vara vackrare att vara arg än att ha ett visst ansvar för sin ilska? Och att emellanåt lyckas välja någonting gladare, skulle det vara någonting dåligt?
Man kan tycka sig ha rätt till sin frustration. Men tro mig, den rätten är ett ruttet krondike. Kunde jag välja någonting annat skulle jag verkligen ta chansen.
Tur att det finns ont om revolvrar i de svenska handskfacken. Utvecklingen gör mig en aning oroad.