Till skillnad från en del tidigare föreställningar jag sett har Back to the roots en lite enklare form men absolut inte sämre. Showen har inte så mycket klädbyten och dessutom färre dansnummer med de allra minsta barnen.
I stället får vi en välgjord och snygg inramning med projicerade bilder och en speakerröst som berättar om streetdance och hiphopens historia och de gamla legenderna, ”uppfinnarna” av de olika stilarna.
Många fina nummer radas upp och särskilt kul är det att mycket av musiken är gamla disco- och funkhits från sjuttio- och åttiotalet.
Medan pojkarna verkar dras till de mer akrobatiska stilarna som att gå in i mitten och improvisera, spinna runt på golvet, göra halvvolter och bli ivrigt påhejade av gänget som står runtom, så verkar flickorna mer dras till upprättstående streetdance och inrepeterad koreografi med mera finess, så att säga.
Det är svårt att få dans att se lätt ut. För en del av ungdomarna sitter dansen som en smäck och då är det en fröjd att titta på. Några verkar, ursäkta mig, inte ha övat så flitigt, kommer i otakt och tappar balansen, och då ser det plötsligt väldigt svårt ut…
Nåväl jag får försöka förstå att många av ungdomarna kanske provar dans en kort tid i livet medan andra är sant dedikerade. Exiled Dance Crew utestänger ingen och det gillar jag.
Exileds föreställningar är viktiga och dansföreningen som sådan har en enorm betydelse, inte minst för återväxten av dansare från Luleå och länet. Tack för att ni finns!