Dansbandsmusiken intar salongen

- Det är en modern musikal, en slags dansteater som marinerats i en förkärlek för dansbandsmusiken, säger regissören Kajsa Giertz om föreställningen när hon och ensemblen möter den samlade pressen på Norrbottensteaterns stora scen.
Ensemblen består av skådespelare och musiker från Norrbottensteatern, men också elever från teaterhögskolan och dansare som förmedlats via Dans i Nord som är samproducent i föreställningen.
- Jag jobbar ofta med ensembler med dansare och skådespelare, där man även får göra sådant som man inte är virtuos på. Det är klart att det är imponerande att se skickliga dansare, men det är också fantastiskt att se någon göra saker de inte är lika bra på. Det finns ett mänskligt igenkännande i att se någon dansa, som inte är så bra på det. Målet för mig är att skapa en ensembleteater och inte en stjärnteater, säger Giertz.

Grundhistorien i pjäsen, bland alla förvecklingar, handlar om Stefan och Lisette som var ett par för 30 år sedan, innan de gick skilda vägar. Men de har inte kunnat glömma varandra och när Stefans ena dotter bjuder upp Lisette för att sjunga på ett dansbanejubileum tar intrigen fart. Från början vill Lisette inte, men när hon får beskedet att hon har en dödlig sjukdom ändrar hon sig. Och runt omkring dem blir den ena kär i den andra, folk byter partners och beter sig som... tja, som folk gör mest i jakten på det perfekta livet. Och i jakten på detta liv kan någon i Gråt inga tårar bli dumpad med orden; "du är bra, men det ska vara bättre, bättre än bra..."
- Grundtemat för föreställningen är "vad är lycka?" Vi har gjort en spaning i dansbandsmusiken och noterat att lyckan är något man hittar genom kärleken till en annan människa. Det vi också slagits av är att musiken kan vara väldigt vanlig och glad, medan texterna står i kontrast till musiken, säger Giertz och berättar att man hämtat karaktärerna från olika dansbandslåtar.
- Lyssnar man på en dansbandslåt så kan ju texterna handla om hemska saker. En låt jag hörde handlade om hur en kvinna bjudit in alla döttrarna, men det slutade med att hon satt där i sin ensamhet. Så i många texter finns det en stor smärta.

Kajsa Giertz har sin bakgrund i dansen och teatern och har så sent som under 2009 satt upp Carmen på Malmö Stadsteater.
Samtidigt har hon närt en dröm om att göra något kring dansbandsmusiken och när hon fick höra talas om Rasmus Lindbergs projekt blev hon intresserad.
- Jag har länge velat göra något om dansband och jag letade efter en ny dramatiker att samarbeta med. Jag är fascinerad av dubbelheten i dansbandsmusiken. Opera och dansband har ju mycket gemensamt. Men dansbandsmusiken är bespottad, trots att den ofta handlar om samma saker som operan - kärlek och smärta. Men det folkliga har inte varit lika uppmärksammat, säger hon.
- Jag har ju också vuxit upp med svensktoppen och dansbandsmusiken. Den finns ju i vår kultur.
Giertz understryker också att man varit noga med att undvika att driva med dansbandskulturen. Kitschen och stereotyperna har man försökt tvätta bort.
Här finns inga klassiska dansbandskostymer som skulle kunna slå över i lyteskomik. I stället är ensemblen sobert uppklädd i "kulturuniform", med svarta kostymer och klänningar.
- Det är lätt att fastna i kitschen, men vi vill inte förlöjliga dansbandskulturen eller göra en ny Black Jack. Vi behandlar det existentiella i dansbansmusiken.