Dans med hälsosam bredd
DANSNever stop movingBalettakademienKulturens hus, LuleåTisdag 19 maj
Foto: Kurt Engström
Och på sätt och vis är det förstås just det - en chans att visa upp sig och det spretar förstås en hel del i föreställningen. Spännvidden i den dans som presenteras är stor, från jazzdans och street till samtida dans med stark betoning på det konstnärliga uttrycket.
Never stop moving visar också en god portion av konstnärlig ambition och utforskande av dansens aspekter när de gästar Kulturens hus i Luleå.
Det märks inte minst i dansfilmen Your disco needs you av Josefin Larson Olin, där dansarna intar offentliga miljöer och dansar i tunnelbanan, på kungliga biblioteket och på disko.
Det är en slags danssituationism som både blottlägger vårt behov av att behålla en normalitet (få reagerar på det dansarna gör) i alla lägen och hur diskodansen har sina konventioner när de besöker ett disko och medvetet nyttjar helt andra rörelser. Folk frågar helt enkelt om de är normala eller går på något...
Många av danserna är koreograferade av eleverna själva och jag tilltalas av några väl genomförda koreografier som med enkla medel gestaltar sina idéer. Däribland märks Linda Kukkos Home som behandlar frågeställningar om vad hemmet är.
En som också övertygar mig, till sist, är Maija Mansukoskis En människa. Inledningsvis har jag svårt för hennes privata tal om sin kropp, sitt privatliv med fel och brister. Lite avogt tänker jag att jag mött den här formen av konstnärlig narcissism förr. Men det är något i den närmast naiva framställan av sin längtan till dansen och rädslan för att inte få ett jobb när hon är klar som tar tag i mig och när Mansukoski väl börjar dansa har hon övertygat mig.
Här finns också koreografier av professionella koreografer som Charlotta Öfverholm och Anna Källblad.
I Azadi, med musiken Azadi Vojoud Nadarad (Friheten existerar inte) har Öfverholm på sitt omisskännliga sätt skapat en närmast grotesk samling karaktärer som kånkar på stenar över dansgolvet och sliter som om vore de fängslade i gulag - med krökta ryggar och kuvade kroppar.
Internalize av Anna Källblad är av en annan karaktär - vacker, sirlig och poetisk till musik av Gillian Welsch. Det är nästan så långt ifrån Öfverholms karaktärer som det går att komma.
Och denna bredd i koreografier och genrer, som i många andra sammanhang skulle kunna vara störande, är ett friskhetstecken. Visst finns en viss ojämnhet mellan akterna, men ska man se Balettakademiens elevföreställning som en temp på tillståndet för ung dans så verkar framtiden vara hälsosam ett tag till.
Så jobbar vi med nyheter