Dans för de minsta
DANSAh hallo bebisDansföreställning i koreografi av Minna Krook Medverkande: Minna Krook, Lisa Spets och Per Sjögren(Arrangör: Dans i Nord och Luleå Konsthall)Scen: Konsthallen, Kulturens hus. Tisdag 13 oktober
Foto: Göran Ström
Dansaren och koreografen Minna Krook visade med dansföreställningen Ah hallo bebis att det går att göra en riktigt bra och sympatisk kulturupplevelse även för de allra minsta.
Föreställningen, som riktade sig till barn i åldern 6-18 månader, börjar med en liten sång ackompanjerat av klockspel utanför konsthallen där de tre dansarna Minna Krook, Lisa Spets och Per Sjögren samlar barnen, deras föräldrar och andra medföljande. Sedan bjuds publiken in i ett rum med dov belysning där scengolvet dekorerats med mjuka filtar medan färgglada draperade tyger hänger i halvmåneform bakom.
Inspirationen till scenografin, som också skapats av Minna Krook, kommer enligt hennes utsago från hennes egna ryska rötter men tanken är också att det ska se ut som interiören på en barnvagn med klara, starka färger.
Föreställningen delas in i tre korta akter, eller snarare teman, som vart och ett annonserades av dansarna med ett mjukt slag på en gonggong. Snart börjar dansarna ljuda på babyliknande manér, do-da-do-da och knyter på så sätt direkt kontakt med de små i publiken som inte är sena med att fatta galoppen och genast tar efter ljuden.
Dansarna rullar in sig i röda filtar och leker tittut-leken med publiken, de rör sig med mjuka, enkla rörelser och de använder sig av instrument som vanliga disksvampar som dras mot varandra, vattenfyllda skålar, tandborstar och gummiband för att skapa ljud.
Det är mjuka ljud som är lätta för små barn ta till sig. Några av barnen härmar och skrattar med i det som sker på scenen precis framför dem.
Det märks att koreografin och rörelsemönstret föreställningen igenom har sin utgångspunkt i små barns och babysars sätt att röra sig för dansinslagen är mjuka, långsamma och närmast undersökande medan ansiktsuttrycken hos dansarna är övertydligt, men inte för den skull överdrivet, glada, förvånade eller entusiastiska.
Hela föreställningen känns sympatisk, kanske framför allt för att barnen blir så fint inbjudna till att delta utan att det för den skull blir en happening. Dansföreställningen avslutas med att barnen få gå bakom scenens tygdraperade halvmåneformade fond där en "labyrint" skapats under ett tygstycke. Vid slutet möts de av såpbubblor och spontant gör barnen försök till att fånga bubbla efter bubbla.
Minna Krook säger själv om föreställningen att "jag vill ge dem en konstupplevelse", och jag tycker att hon har lyckats. Många gånger upplever jag det som att små barn redan i ett tidigt stadium ska prestera, eller kanske snarare delta i arrangemang som egentligen kanske mer riktas till barnens föräldrar än deras små barn. Men Ah hallo bebis känns genomtänkt och äkta för att det uppstår en nyfikenhet och en glädje och en omedelbar kontakt med publiken. Dessutom är det upplyftande att se en föreställning som inte är så effektsökande utan visar tillit till sin publik.
Så jobbar vi med nyheter