Lågmält och fåordigt svarar Magnus Dahlström på frågor. I alla fall på några av dem och så länge de inte handlar om hans egen person.
Han talar långsamt och lyssnar till mina läsarupplevelser utan att vare sig korrigera eller fylla i minnesluckorna.
- Boken är ju skriven mycket för att läsaren ska kunna använda sig av den och göra den till sin egen, om jag nu sitter här och säger att det är si och så förstör jag den möjligheten, och det är ju synd.
År 2007 satte Göteborgs stadsteater upp hans pjäs Turister, men annars har det varit knäpptyst från en författare som på 1980-talet framställdes som den unga litteraturens stora namn. En sparsmakad och egensinnig berättare men också en ifrågasatt våldsskildrare.
I romanen Nedkomst skildrade han en kvinnas födslovåndor som om han själv haft krystvärkar, enligt vissa. Andra såg hans formspråk som kallt och oempatiskt.
När Magnus Dahlström nu återvänder till den litterära scenen är det utan förklaring till uppehållet, men med ny berättarglädje.
- Den kom utan några särskilda förväntningar och krav, jag blev väldigt glad över att jag kunde arbeta och få ihop det, det påverkade min vardag väldigt positivt.
Spådom är en 500 sidor lång roman, egentligen tre likartade berättelser som speglar varandra. Dahlström skriver i tur och ordning om en läkare, en polis och en socialarbetare - alla tre en del av en oglamorös vardag och med arbeten som går ut på att hjälpa andra.
De tre männen fastnar mentalt i händelser som deras kollegor förmodligen skulle ha upplevt helt annorlunda. Läkaren tycker sig få en förbannelse över sig, uttalad av en man han försöker hjälpa.
- Av olika skäl upplever de ett slags glidning i sina tolkningar av verkligheten. Personligen skulle jag inte vilja kalla det för fixa idéer eller någon annan diagnos, frågan är ju om de eventuellt har rätt? Det kan mycket väl vara så att deras upplevelser har ett konkret innehåll, bara det att de siktar fel i sina tolkningar, säger Magnus Dahlström.
Även för 15 år sedan, i Hem, skrev han om just en socialarbetare vars upplevelse av den egna överviktiga kroppen ställde sig mellan henne och den värld hon verkade i.
I Spådom handlar det i stället om män vars paranoia, eller skeva verklighetsuppfattning, föds i en yrkesutövning styrd av ett mer eller mindre givet regelverk.
- Deras upplevelser krockar med de här reglerna, man får en känsla av att de kämpar väldigt mycket för att upprätthålla dem. Det tror jag inte är så lätt i ett sådant här yrke, man kan säkert uppleva en frustration som kan leda till utbrändhet.
De tre männen är alla personer med höga ambitioner.
- Man kan tänka sig att folk i allmänhet inte har så stor insikt i hur sådana här system fungerar. När man beskriver vad som sker på detaljnivå framstår det som omänskligt bara att sköta sitt jobb. Någon som har som yrke att sätta fast fortkörare till exempel, blir väldigt osympatisk. Det blir jag förvånad över själv när jag läser.
- Jag vill säga att jag inte haft någon strävan efter att framställa några osympatiska tjänstemän.