Ett samtal på 40 minuter i telefon med Owe Wikström kan handla om allt från livsåskådning till när han i ungdomen var med om Shoppings invigning i Luleå. Han föddes i Boden för 71 år sedan, tog studenten i Luleå 1964 och har sedan dess utbildat sig till både präst, psykoterapeut och professor i religionspsykologi i Uppsala. Det är där Owe Wikström numer lever sitt liv, men han gläds alltid över att åka norrut.
– Jag har ju kusinerna i Gammelstad, Grönlunds du vet, orgelbyggarna. Och Korpilombolo ligger väl nära där Bengt Pohjanen bor? Han är intressant. En mycket god berättare. Och du vet Lasse Eriksson, från Piteå, han var min granne här. Oj oj, vi har haft så mycket roligt ihop. Han var ateist och kommunist och jag kristen och allting. Vi pratade alltid en massa, men han dog på scen här i stan. Så sorgligt. Jag saknar honom.
1. I Korpilombolo ska du bland annat tala om undran inför döden. Du drabbades som 59-åring av ett akut hjärtstopp. Hur påverkade den upplevelsen din syn på döden?
– Det har blivit mer påtagligt att livet kan ta slut, att livet är ett lån och att jag fyller 72 nästa gång. Dessutom har det dött folk i min närhet senaste åren och då blir man ju än mer påmind om döden. Jag är präst dessutom, om än jag inte arbetat som det på 35 år, men jag kallas ibland till sjukhusen för att sitta vid någons sida som mår vansinnigt illa och ibland händer det även att jag jordfäster folk. Så, döden finns alltid där. Men det fylls på av annat hela tiden med. Vi har fem barn jag och min fru, och elva barnbarn. Men givetvis påminns man hela tiden att tillvaron är skör. Det kan hända saker hela tiden.
2. Temat för årets festival i Korpilombolo är drömmar. Vilken relation har du till dina drömmar?
– Jag har skrivit om Freuds och Jungs syn på drömmar och de menade ju att det fanns meddelanden i dem, att det omedvetna talar till en. Freud skrev fyra-femhundra sidor om det hela runt år 1900 och drömmarna tillskrivs än i dag ofta en roll om att bära bilder och visioner som stiger upp i våra medvetanden med en sorts visuell meny.
3. Känner du att du har kontakt med de bilderna och meddelandena i ditt liv?
– Nej, jag sover för gott! Jag drömmer inte intensivt på något vis.
4. Är du dagdrömmare då?
– Ja, är man författare får man gå och dagdrömma en hel del. Plötsligt har man gått tre fyra kvarter och vet knappt var man är för att man är påverkad av den inre världen mer än den yttre. Men det kanske inte är dagdrömmar, det är mer en slags självupptagenhet! Jag är ju professor och ganska förvirrad helt enkelt. Den externa världen är inte så viktig, man går och klurar på saker och ting inuti. Men att ens drömmar om natten skulle ha en viss mening är ju klassiskt, inte minst inom det kristna. I Bibeln finns det fullt av dem, Josef och Maria drömmer en massa. Gud talar via drömmar står det, som en osynlig länk till världen. Det finns ju överallt i religionens värld, inte bara inom kristendomen.
5. Känner du att det är så?
– Jag har inte funnit att det vetenskapligt sett går att säga bu eller bä på frågan om Gud talar genom våra drömmar. Vi forskare uppfattar det snarare som en icke forskningsbar fråga. Den faller inom trons världar, det är likadant med estetiska och moraliska påståenden. De kan man heller vare sig bevisa eller motbevisa. "Är rött vackare än gult?" eller "Är det rätt eller fel att skilja sig?". Sådant kan man inte forska sig fram till. Detsamma gäller vissa religiösa frågor. Tro är inte detsamma som vetande, det är snarare närmare ordet tillit. Så du hör, jag är förstörd av forskning vet du. Jag vill ha vetenskap, haha!
6. Om du får drömma just nu, vad drömmer du då om att få uppleva i livet?
– En kopp kaffe skulle sitta fint. Det är jag sugen på nu.