”SANNINGEN SOM MASSMEDIA DÖLJER OM FLYKTINGKRISEN”. Ännu en artikel som breder ut sig framför mig, intar mitt utrymme. Den är långt ifrån den enda.
Jag möter ofta den här typen av innehåll på mitt nyhetsflöde på Facebook (en samling av mina vänners aktiviteter via och på Facebook som uppdateras löpande). Artiklar, skämt och sidor som alla repeterar samma historia: invandrare snyltar på det svenska välfärdssamhället, islam är terrorism och mångkultur innebär slutet för Sverige.
Det får mig att vilja krossa skärmen med mina bara händer.
Men oftast är jag tyst. Trött för att det finns så många kamper att ta. Trött för att det är en vanlig tisdagskväll. Rädd för att diskussioner bara ska sluta, som de ofta gör på sociala medier, i ytliga, hatiska kommentarer som fälls i skydd av det geografiska avståndet. Rädd för att förlora en diskussion som inte borde gå att förlora. Rädd för att vara jobbig, att vara uppkäftig, att bråka, att konfrontera.
Jag tvekar ofta, för jag är osäker på vad Facebook är för mig. Ett privat utrymme där en har rätt att ta bort eller dölja vissa personer i sitt nyhetsflöde för att en ska kunna känna sig hemma och trygg. Eller en offentlig arena; en mötesplats där vi tar del och är en del av världen. Där borttagandet eller att döljandet av människor med motsatta åsikter är att förneka verkligheten, att världen är en plats där människor inte alltid tycker likadant.
I det senare synsättet uppstår dock ännu fler frågor. Om vi antar att Facebook är en offentlig plats, vad har vi då för skyldigheter som samhällsmedborgare, som medmänniskor? Vad har vi för ansvar att säga ifrån, att diskutera, att argumentera, att vara politiska?
Jag vet inte.
Det enda jag vet, är att mina knutna nävar inte bara är en verklighet. De utgör min verklighet, där Facebook är den dagliga, smärtsamma påminnelsen om att människor som håller rasistiska åsikter är riktiga människor och de är människor bland mig. De är människor som jag har vuxit upp med. De är människor jag möter på stan. De är min kompis syster. Bror. Lärare.
Det enda jag vet, bortom allt tvivel, är att kampen fortfarande behövs. Och i den vetskapen existerar en konstant spänning. Den som Facebook speglar och mina knutna nävar förkroppsligar. Den som existerar i varje kamp. En slags kamp i kampen, där vi kämpar för att fortsätta vår kamp, utan att förlora – hoppet, människor, oss själva – i själva kampen, i motståndet. I hatet mot hatet.