Först en fundering. När väl Norrbotten har en Nobelpristagare i litteratur: Varför är dennes litterära platser utspridda och i några fall inte enkelt tillgängliga?
Det ska vara eljest. Lite svårt. Inga dukade bord. Inga citat à la Strindberg i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. Däremot en avlägsen ”håla” längs Malmbanan.
Vi ska till Hedberget och Näsberg, som kan beskrivas som äldre järnvägsstation, bosättning och arbetsplats. Eller knappt ens det längre. Tiden och naturen har en förmåga att radera ut, ge omgivningar nya ansikten.
– Det växer fort igen när människan lämnar, säger Börje Ulander som ska vägleda oss.
Han är ordförande i Bodenavdelningen av Eyvind Johnson-sällskapet.
Historien är känd. Pappan, Olof Petter Jonsson, blev sjuk (stenlunga) och oförmögen att arbeta. Eyvind, yngst i en syskonskara om fem, fick flytta till barnlösa släktingar, mostern Amanda och morbrodern Anders Rost.
I ett litet hus, nära Hedbergets dåvarande järnvägsstation, väntar en pojke på att bli tillräckligt stor för att på egen hand välja sin bana. År 1915 är det dags, pojken lämnar fosterhemmet, blir en större pojke och vill försöka försörja sig på egen hand.
Mycket av det som händer, kommer senare att återges i romanen Nu var det 1914 (1934), i novellsamlingen Sju liv (1944) och i andra verk.
Pojken reste. Lärde oss att resa. Liksom vi som söker Hedberget och Näsberg. En tid möter en annan tid.
Nyåret 1924/25 återvänder pojken till Hedberget.
– Då satte han igång att skriva på det som skulle bli hans genombrottsroman, Timans och rättfärdigheten (1925), säger Börje. Bonniers sa nej vid första försöket. Men efter att ha bearbetat texten och fått hjälp av en redaktör på NSD med att renskriva manuset på maskin blev det antaget.
Sejouren i Hedberget blev kortvarig. Paris väntade.
En novell i Sju liv , Uppehåll i myrlandet , blev förlaga till en film med samma namn av Jan Troell. Max von Sydow, bromsare på ett lok, stiger av i Näsberg och vägrar att följa med längre. Filmen har ömsom blivit en kultförklarad kortfilm, ömsom en svensk klassiker att studera för filmvetare.
Pojken, ja.
Vi ska gå i hans spår och hitta till Näsberg och stenbrottet. Kartan, terrängen eller litteraturen? I novellen Uppehåll i myrlandet får vi en beskrivning av platsen:
”Här var en klack granit, som droppat ner från urgudens näsa och hamnat mitt i ett myrlandskap. Då järnvägen byggdes i seklets början kom först av alla ingenjörer, schaktmästare och pinnpojkar.
Här längs myrkanten ska banan gå. Inte för högt, inte för lågt, vi får tänka på lutningen, bättre med en kurva än en stigning. [...] När banan var färdig stannade några av av rallarna kvar som fast anställda stenarbetare. De skaffade sig små tomter av kronan och byggde stugor. För de ogifta fanns en barack ... [...] En gång kom en cykelagent, men han gick inte längre än in till stinsen på expeditionen: där fick han veta, att det inte fanns några vägar här.”
– Eyvind arbetade vid stenbrottet tillsammans med sin morbroder. Eyvind knackade makadam och morbrodern arbetade med stora block, berättar Börje.
”Mitt arbete liknade andra jämnårigas däruppe: vi knackade makadam några timmar om dagen och det var inte direkt roligt, men det var ingenting tragiskt och liknade inte det slit jag råkade in i sedan.”
Ur Personligt dokument, 1976.
I samma självbiografiska skiss skrev Eyvind:
”Jag vistades också hos släktingar några år som fosterbarn, och när jag kom hem var det som en besökande, trots att jag bodde alldeles intill; jag gick bort fast jag gick hem och gick hem ibland när jag gick bort.”
Som 2014, typ. Barn vandrar mellan separerade/skilda föräldrar, om än i en materiellt bättre tid så ändå med tryck mot bröstet.
Eyvind Johnson lärde oss inte familjeterapi, men gav oss insikten om uppbrottens nödvändighet. Resan – men också återkomsten.
Eyvind Johnson sökte sig tidigt till Paris. Vi sökte oss långt senare till Näsberg och Hedberget. Varje resa har sitt mål och syfte.
”Om man flyttade från Norrbotten vid nitton års ålder och sedan i trettiofem år bott utanför landskapet, vad blir man för slags norrbottning? Naturligtvis mest en besökare – men ingen turist. Man är härifrån. Varför man har blivit till exempel författare spelar ingen större roll i sammanhanget, men det man tänker och skriver om världen i övrigt måste ju få en prägel av barndoms- och ungdomsmiljön. Man känner också en aning lokalpatriotism när man är på besök. Dessutom minns man, bland annat, tidigare känslor av den arten: förbundenheten som alltid fanns med landskapet.”
Uppbrott och resor är nödvändiga. De vidgar perspektiven. Men oavsett mål – Näsberg, Stockholm eller Paris – så reser man inte från sig själv. Resor leder i många fall tillbaka till en själv. Och brottas man, likt Eyvind Johnson, med en inre oro och med en rastlöshet kan det bli många resor.
Det gamla stenbrottet påminner smått om en amfiteater. Och platsen blir hågkommen, tack vare stenarbetarna och en norrbottnisk Nobelpristagare. Det av rörelse står vinden och Malmbanan för. Annars stilla, mycket stilla. Avbrutet av våra svordomar. Här är en satans massa mygg. Nu som 1914.
”Näsberg var ett myggrike, och när knotten kom igång på allvar ett mygghelvete, men kändes ändå som ett paradis.” skrev Eyvind Johnson i Då: 1913–1914. Hågkomster från barndomens sista år i Näsberg och Boden .