John Cleese personifierar den ban- och ibland benbrytande TV-serien Monty Python´s Flying Circus. Han skapade också i Pang i bygget, ofta kallad världens roligaste TV-serie, liksom filmkomedin En fisk som heter Wanda.
And now to something completely different:
Hans bok.
I den ägnar han nästan inget utrymme åt sina stora succéer. Bara Monty Python-perioden får ett kapitel, det sista, närmast pliktskyldigt.
I stället handlar det om hans barndom, ungdom och tillvaro fram till det stora publika genombrottet. Han berättar naturligt, med en del ironiska instick, men sällan så humoristiskt som man hoppats. Emellanåt spär han också ut ordflödet med a pint of bitter.
Han var stor redan som liten, 160 cm som åttaåring. En gymnastiklärare liknade honom vid ”sex fot tuggat snöre”. Hans pappa ändrade efternamnet Cheese till Cleese och var vänlig och hygglig, medan hans mamma var självcentrerad, led brist på allmänbildning och fick utbrott av sådan frenesi att pappan längtade tillbaka till det relativa lugnet i de franska skyttegravarna.
Så simpel är sonens beskrivning. Den störda relationen till modern ser han som en förklaring till sina problem i relationerna till kvinnor. Sin svendom förlorade han först när han var 25 år.
Han läste juridik, men när han skulle börja på advokatbyrå kom BBC med ett bättre erbjudande. Han hade då också redan showat i Cambridge och den showen tog honom till London, Nya Zeeland och New York, där han träffade Connie Booth, som blev hans första fru och var med och skapade Pang i bygget.
Det är en av de få saker som han berömmer sig för. En annan är att han och skrivarkamraten Graham Chapman kontaktade kvartetten Michael Palin, Terry Jones, Eric Idle och Terry Gilliam för att höra om de ville göra en TV-serie.
När de sex uppvaktade BBC:s komedichef Michael Mills hade de inte förberett en enda idé om vad de ville göra, men tack vare en välsignad ingivelse sa Mills okej till 13 avsnitt. Resten är TV-historia.
När Python-gänget stämdes av en gammal medproducent bestämde de sig för att i höstas göra en show i London för att få ihop pengar. Den första föreställningens 16 000 biljetter sålde slut på 44 sekunder och de följande nio blev lika utsålda.
I showerna saknades Graham Chapman, som dog redan 1898. Ändå var det med honom som Cleese hade det närmaste och mest givande samarbetet. Med Terry Jones hade han ständiga diskussioner och Terry Gilliam beskriver han som visuellt begåvad och bra på grimaser och ansikten. ”Det var bara det som pågick där innanför som han inte begrep sig på.”
Personerna i Pythonteamet var väldigt olika, men oenigheten var kreativt ovärderlig, menar Cleese. Han uttrycker också glädje över att TV-serierna blev gjorda innan den politiska korrektheten tog över. Den kallar han en idiotisk hållning och en livsförnekande kraft. Han skyller på personer utan känsla för proportioner – i klartext sådana som saknar humor.
Som Cleesehantering är boken dessvärre föga trösterik.