Christiansson drar upp våra huvuden
POESISöder om SaharaJohan ChristianssonBlack Island Books
Vi stoppar våra huvuden i sanden, tycks Johan Christiansson vilja säga. Vi ser inte oss själva, vi ser inte någon annan. Livet har sin gilla, likgiltiga gång och alla befinner vi oss i limbo, sittande i ett vitt sammanträdesrum med whiteboard, tar en sup för mycket, gäspar och väntar på att arbetsdagen ska ta slut. Vilka är de övriga i sammanträdesrummet? Det har vi ingen aning om. De sitter där i ena stunden och försvinner i nästa. Vi bryr oss inte om dem på riktigt. Det är ingen idé. När de är borta kommer det ändå alltid någon ny och sätter sig på den tomma stolen, ersätter den som har försvunnit.
Johan Christiansson går ett steg till. Han försöker dra upp våra huvuden ur sanden och tar oss till exempel rakt in i en missbrukares liv, bortom sammanträdesrummet, in i det privata. En stor del av Söder om Sahara handlar om denne missbrukare och om hur hans existens och familjeliv sakta men säkert krackelerar inifrån.
Skyddsvallarna rämnar och till sist återstår bara misär. Vi får vara med hela vägen.
Dikterna liknar mer prosa än just dikter. Samlingen är uppdelad i fem delar. Jag läser in åtminstone en mer eller mindre sammanhållen berättelse i del två till fyra, där missbrukarens historia ligger. Men bara essensen är kvar, korta beskrivningar av nyckelscenerna som gör helheten långt starkare än om man skulle ha låtit den flyta ut över 150 sidor.
Johan Christiansson drömmer kanske om en författarkarriär och det är mycket möjligt att vi inom några år kan köpa någon av hans romaner i en välsorterad bokhandel. Men om han slår in på den vägen hoppas jag att han värnar om den poetiska kärna som han odlat under sin tid i sanden. Som fått honom att skriva ner huvuduppslitande rader som de här:
"[...] Vad vill du mig? / Vad tror du jag kan ge? / Vad vet jag om din längtan? / Jag vet ingenting om dig. / Säg det i alla fall, jag glömmer så lätt. [...]"
Så jobbar vi med nyheter