Chris Abani prövar läsarnas gränser
Beskylld för att befästa Afrikas mörker svarar den nigerianske författaren Chris Abani att han skildrar människans villkor. "Mörkret har vi gemensamt", säger han.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
- Jag ville skapa den här personen så att läsaren träder in i honom, allt som händer honom händer också läsaren, säger Chris Abani.
Nattens sång, Abanis tredje roman utgiven på svenska, är berättelsen om en minröjare, en pojke som liksom sina barnkollegor fått stämbanden avskurna för att, i händelse av olycka, inte kunna skrika ut sin dödsångest och sprida panik bland sina kamrater.
Att platsen är Västafrika kan anas, men vilket krig i vilket land får läsaren aldrig veta. Chris Abani talar om sin roman som en allegorisk resa om stunden innan vi dör och säger att berättelsen lika gärna hade kunnat utspelas på ett cancersjukhus eller i ett av nazisternas koncentrationsläger. Det bagage vi bär på inför döden är vår skuld och vår rädsla.
- Som författare prövar jag min egen mänsklighet, jag frågar mig om jag är kapabel att göra de här sakerna och ja, vid en viss tidpunkt kanske jag är det. Det enda som skiljer dig från den person som inte gör det är någon form av välsignelse, något som ligger bortom din kontroll. Född på en annan plats, i en annan tid hade du ställts inför andra val.
Fem sockerbitar ryms i Chris Abanis kaffekoppar på Bokmässan i Göteborg. Sedan tio år bor han i USA. I sitt hem i Los Angeles lagar han ofta och gärna mat. De frestande recepten på traditionella nigerianska rätter som inleder kapitlen i hans genombrottsroman Graceland kan han utantill. Som person framstår han som en vaken och filosofiskt lagd livsnjutare vars vindlande och associativa intervjusvar alltid landar i en poäng.
Vissa länder upptäcker sitt dolda mörker genom sina författare, framhåller han, utan att säga om han syftar på Sverige.
- Jag tror det är en av förklaringarna till varför Stieg Larssons böcker är så intressanta för många. Amerikanerna läser honom för detektivhistorierna och för tjejen i boken. Men jag tror många andra läser honom för skildringen av kollektiv skuld och kollektivt förnekande.
Redan som 16-åring i Nigeria debuterade Chris Abani som författare. När hans thrillerartade roman återfanns i bokhyllan hos en kuppmakare sattes han i fängelse. Han släpptes efter ett halvår men fängslades åter, efter att ha skrivit agitatoriska pjäser.
Erfarenheterna från fängelset, av isoleringscell och tortyr, gav honom en stark upplevelse av kroppens begränsning.
- Det betydde mycket för mitt förhållande till mig själv som filosofisk varelse och för synen på min kropp. Jag tror det är därför jag skriver inifrån mina karaktärer. När du hamnar på ett sådant ställe förstår du kroppens förmåga till dödsångest och extas, och hur nära de två ligger varandra.
Men långt viktigare för hans författarskap är barndomens många läsupplevelser. Framför allt två karaktärer gjorde starka avtryck: Raskolnikov i Dostojevskijs "Brott och straff" och den amerikanska seriehjälten Silversurfaren.
- De två har jag med mig hela tiden när jag skriver. Vanligtvis omedvetet, när jag sedan läser igenom tänker jag, jösses, jag har gjort det igen.
Som författare tycker han sig ha ett etiskt kall att aldrig skriva utifrån en och samma politiska ståndpunkt.
Politiskt har han blivit mer tolerant och mindre arg genom åren.
- Jag har ärligt talat inte mött många som är uppriktigt onda. Människor kan vara fyllda av hat, men det är oftast deras smärta som tar sig det uttrycket. När jag var yngre kunde jag inte tolerera det, men ju äldre jag blir desto oftare tänker jag att jag kunde ha varit en av dem.
Så jobbar vi med nyheter