Cecilia Davidson skriver mellan raderna
BOKDet var länge sedan det var så här spännandeCecilia DavidssonAlbert Bonniers Förlag
Poeten Gunnar Ekelöfs ord "Vad jag har skrivit är skrivet mellan raderna" dyker återkommande upp i tankarna när jag läser Cecilia Davidssons nya novellsamling, Det var länge sedan det var så här spännande.
För det som verkligen sägs i samlingens 15 noveller, varav två tidigare publicerats i Frihet (2002) respektive 00TAL (2003), står lika mycket skrivet mellan som på raderna. Subtilt, men ändå mer eller mindre skönjbart.
Formen har blivit Cecilia Davidssons litterära bomärke, ända sedan den Katapultprisbelönde debuten 1994 med En av dessa nätter - även om hon tre år tillbaka provade romanformen med Sjunken hjärna.
Davidssons dramaturgi genomyras av "de händelselösa tillståndens dramatik", som förlaget helt riktigt skriver på bokfliken.
Och som novellsamlingen visar kan detta tillstånd infinna sig på vitt skilda platser, både rumsligt och geografiskt.
I Det var länge sedan det var så här spännande är det subtila dramat inte mindre i en nerskiten trappuppgång i Stockholm, än hos resenärer i det av Israel olagligt annekterade Jerusalem, för att ge exempel på disparata scener i Davidssons bok.
Berättarjagen är kvinnor, och det kvinnliga perpektivet kan väl sägas dominera berättelserna. Men det hindrar inte novellerna att ändå att ha en glidande genuskaraktär.
Författaren, ett "barn" av 1990-talets unga svenska novellboom, är skicklig på att vagga in läsaren i nu-vet-jag-vad-som-händer-känsla, för att sedan sätta in en stillsam knorr som omkullkastar det förväntade slutet.
De gånger ett troligt slut finns, vill säga. Och de är lätträknade, om de överhuvudtaget finns, för livet rullar ju bara på...
Det var länge sedan det var så här spännande är ojämn i kvalitet.
Aldrig i språk och närvarokänsla i texterna.
Eller så att författaren sviktar i lyhördet för mänsklig dialog, eller brist på detsamma.
Det handlar i stället om urvalet av texter/berättelser, dess svaga dramatiska nerv och i vissa fall uteblivna dito.
Några av novellerna får undertecknad att med modernt språkbruk säga: Och? Medan andra, trots sitt kort-korta omfång, gestaltar hela batteriet av mänskligt vara. Som i Ingen gröngöling precis, Bestämma sig och Liv och död. I de två förstnämnda dväljs hoppet med oron, och frågan vad man egentligen ser, eller har sett, hos sin nästa och i stort.
I den sistnämnda, Liv och död, samlingens bästa, skildras det yttre och inre dramat hos en familj med två barn som bor i en splitterny segelbåt vid en hamn i Lauterhorn.
Cecila Davidssons penna beskriver skickligt den känslomässiga skiktning som kan råda hos en på ytan harmonisk familj. Där oro över döden (flickan), kontrasterar mot pappan som "kunde tänka sig dö när som helst". Och så mamman som, trots att hon har den hon vill ha, erinrar sig en dröm om en man.
Allt medan minstingen ligger i förpiken på båten och sover:"Nappen vippade nervöst när han sög i sömnen".
Om inte den, och andra nämnda berättelser i den 160-sidiga novellsamlingen, blir film är undertecknad beredd att äta upp sin...egen text.
Så jobbar vi med nyheter