Människan är också ett djur - och inte. Det blotta faktum att vi kan jämföra oss med djuren och projicera våra egenskaper och egenheter på dem, är antropocentriskt i sig: vi väljer ut vad vi vill se som en del av oss, i djuren.
I Agnes Gerners debutdiktsamling löses gränsen mellan människa och djur upp, åtminstone i en resonerande form, som om diktjaget gjorde en mängd tankexperiment av kontrafaktisk art: vad skulle hända om DNA:t vore en fågels eller en vargs istället?
Orsaken till denna tankeflykt verkar vara en svår separation, i form av moderns död: /du väcktes och vaknade/inte, hårlös men på väg ur det/Dina svullna ben/ett gott tecken, en list/för att maskera magerheten/
Så är det på intensiven. Den tunna eggen mellan liv och död är svår att balansera på. Resultatet kan också bli en klyvnad, vilket diktjaget i Skall verkar uppleva. Det mänskliga kan inte fatta, eller förmår inte fatta sin förlust, och träder då tillbaka, varpå djurriket tillhandahåller identiteter som diktjaget lånar, möjligen som tröst.
Initialt handlar identitetsbytet om däggdjur, så lika oss i sin fortplantning och familjebildning. Sedan utvidgar Gerner tankeexperimentet till att omfatta axplock från vitt skilda grenar av det linnéanska trädet. Fiskar, insekter och fåglar är ställföreträdande kroppar: /Evolutionen har förvandlat /min näbb till käkben, mitt pickande/misslyckas ständigt/
Gerner är inte den första poet som försöker kasta en människohamn över djuriska kroppar, och inte heller den originellaste. Efter de första bilderna av jämförelser mellan däggdjurs moderlighet, så har man fattat galoppen, och djupare än så når inte de efterföljande parallellerna.
Man får en känsla av att Gerner bläddrat i encyklopedin för att hitta ännu en varelse att bygga metaforer för sorg av. Gerners vilja att bli förstådd, i stället för tolkad, ger henne dock ett plus. Det här är vad hon har att säga, och det kan inte missförstås.