Byggterror orsakade skaparkris

Cilla Naumann bär svarta byxor och svart kavaj. Byxorna har revärer och kavajen stora, snygga slag. Men man kan ju undra varför författare så ofta framträder i svart. Att kockar som jobbar bär vit mössa och sotare som sotar har svarta benkläder är ju mera begripligt. Men varför bär intellektuella alltid mörka kläder när de är i tjänst? Som präster?
Nu ska hon snart ta till orda, vi hinner precis notera ett par höga kindkotor och ett sidbenat hår med lite grått i det mörka. Hon ska prata om sin senaste roman, I cirklarna runt.
Anna i boken råkar illa ut när man ska bygga nya lägenheter i hennes område. Maskiner vrålar, man spränger och borrar dagarna i ända, väggklockan far i golvet och betong rasar ner i handfatet. Anna klagar. Det fixar vi när bygget är klart, säger de ansvariga, om tre år.
- Jag började skriva romanen redan på 90-talet. Men sedan fick materialet ny betydelse när den där byggbrigaden kom och började massakrera mitt eget bostadsområde. Då insåg jag vad hemmet betyder, jag bodde plötsligt i ett inferno och kunde inte skriva, det var svårt, säger hon och ler lite.
- Men plötsligt kom romanen, allt kretsade kring Anna som var dramatiker och skulle förse en teatergrupp med texter. Bullret när man rev gjorde att hon inte längre kunde skriva, hon hörde inte sina ord, de drunknade i dånet.

Naumanns egen skaparkris blev alltså Annas och båda skapades av byggterrorn.
- Alla mina romaner har haft rum eller hem som spelplan. Och hemlängtan har alltid funnits i mina böcker utan att jag lagt märke till det. Jag har uppfunnit en rad romanvärldar men inte sett att de egentligen har ett sådant fokus förrän nu, i min nionde bok!
Det borde vara en stark upplevelse, nästan en uppenbarelse, tänker jag, att plötsligt få veta vad man egentligen skriver om. Men sedan blir jag tveksam. Jag tycker kanske att romanen mera handlar om hur vi ska leva med våra döda; det temat tar över och skymmer till slut det andra. Anna minns sin man som lämnade henne men kom tillbaka när han var döende. Hennes minnesbilder är så skarpa att de blir verkliga, han uppstår och kliver ut och in i hennes rum, de samtalar om sina dagar.
- Jag vet förstås var mina egna platser ligger, hur ljuset faller där, var blommorna står och hur regnet kommer. Om de platserna fortsätter, så kan jag också fortsätta att vara den jag är, det insåg jag. Men i boken förstör man Annas platser, hennes hus och omgivningar, säger naumann.

Till det som slaktas hör också vyerna, ljusflödet, parken, planteringarna, alla de välbekanta ramar som omgett henne så länge.
Och hon inser att hemmet styr hennes vanor och dagar men också levandegör de år hon har bakom sig.
- De har sådan makt, säger hon, de som bygger, säger Cilla Naumann.
Hon har ett par papper i handen, verkar nästan läsa ibland, men det gör hon inte, hon talar obesvärat. Och hon ler ganska ofta - vänligt, stillsamt, också när det hon säger är lite sorgligt.

Byggterror orsakade skaparkris

När byggbridagen började massakrera Cilla Naumans bostadsområde insåg hon vad hemmet betyder. "Jag bodde plötsligt i ett inferno och kunde inte skriva", säger hon.