BWO gick hem hos publiken

Några minuter innan sju ser det ut att kunna bli en riktigt pinsamt tillställning för BWO. Man kan räkna personerna som står på sandstranden framför scenen på ena handens fingrar. Värt att tillägga är att det är en väldigt stor strand. Den hade fått flera hundra amerikanska fotbollsspelare att se obetydliga ut.
Men inte länge efter att BWO kört igång första låten, discorökaren Give Me the Night, strömmar det till en folkmassa som måste ha gömt sig i det gigantiska öltältet som står en bit bort. Säkert en stor lättnad för BWO, vars bombastiska framträdande är beroende av respons från publiken.

Det blåser in från havet och det ser ut som i en fånig musikvideo när sångaren Alexander Rolinkis blonda hår börjar leva sitt eget liv. Men det passar honom, och han ser ut att trivas. Framförallt i de klubbigare låtarna där basen trycker på lite mer och går över den mesiga schlagergränsen.
Motsägelsefullt nog är det just deras senaste schlagerbidrag, Lay Your Love on Me, som pumpar på bäst. Det är skön discofeeling i harmonierna och jag hade förmodligen dansat om jag varit på klubb. Måste vara en liveversion.
Den positiva känslan försvinner dock genast när Alexander Bard med nätta steg springer och hämtar Alexander Rolinskis balladpall. We Could be Heroes har blödiga stråkar och plockande, fjäderlätt akustisk gitarr. Ett typexempel på lam pop.
Tur att det är den enda riktiga balladen. BWOs ultrakommersiella disco är som bäst när den görs med lite stake.

BWO gick hem hos publiken

KonsertBWOBeach Party, fredag, 19.00