Butiken har öppnat med Nilsens konstkläder

Man lägger märke till Charlotte Nilsen när hon kliver in i Kiruna Stadshus. Mot det svarta stengolvet och träet i lokalen står hon ut som ett utropstecken med sina färgstarka kläder, som på en och samma gång andas retrodesign och samisk klädedräkt utan att det för den skull innehåller särskilt många element från kolten. Bara det nedersta på klänningen avslöjar stillånet - och möjligen en del av färgerna.
Materialet kommer från återanvända kläder som Charlotte Nilsen fått från en klädinsamling. Hon har klippt ärmar och andra delar av de gamla kläderna och satt ihop dem till nya plagg.
- När jag var 18 utbildade jag mig i textil och jag hade en butik i sju år där jag sydde om gamla kläder till nya, innan jag började på Konsthögskolan i Oslo, berättar Charlotte Nilsen som i dag bor och arbetar i Tromsö och hennes utställning Butikk ingår som den första i projektet Spets - Samtidskonst på Nordkalotten, som kommer att hållas vart annat år och bedrivs av Koncentrat på uppdrag av Kiruna Kommun och landstinget.
Konsten började hon med först när hon var 27, då hon läste på högskolan. Hon kom in på textilinriktningen, men kom att syssla med mycket annat. Det blev video, foto och installationer och klädsömnaden lämnade hon bakom sig under femton års tid.
- Jag blev kvar i Oslo i nio år och jag lade undan symaskinen. Jag broderade en del på utbildningen, men det mesta jag gjorde handlade om min barndom i Mehamn och minnen därifrån. Jag kände att det var svårt att uttrycka min historia med hjälp av kläder, säger Nilsen.

Det var så sent som våren 2009 som klädsömnaden kom tillbaka till Nilsen, men nu som konstnärligt uttrycksmedel.
- Jag hade fått ett uppdrag att göra något i Tromsös kulturhus under ett halvår och hade fått ett stipendium. För pengarna byggde jag en glasbox som jag bland annat fyllde med videoverk och jag insåg att jag hade en egen scen där. Jag kände att jag ville göra något mer och kom på att jag kunde göra en butik, så att folk fick komma in i boxen och inte bara stå utanför och titta in. Min mormor hade kiosk när jag var liten och jag hade ju drivit min butik, men jag hade aldrig tänkt på att man kunde använda sig av det i konsten. Det var för kommersiellt på något sätt, säger hon och berättar att det var en kort period kvar på hennes utställningstid när hon kom på idén att göra kläder igen och sälja i sin lilla plexiglasbox på kulturhuset i Tromsö.
- Jag började samla textil och fick en hel del också. På tre veckor gjorde jag sextio plagg. Det gick helt naturligt och flöt på. När jag började sy kläder kom ett flyt tillbaka som jag saknat sedan jag började läsa på konsthögskolan. Men jag hade inte tid att sy om hur mycket som helst. Så jag kapade ärmar, kjolar, t-skirts och annat och sydde ihop de olika delarna till nya kläder. Det var de ursprungliga plaggen som styrde tillverkningen. Hade något dragkedja eller knappar så klippte jag bort det för att spara tid, säger Nilsen och skrattar.
Däremot säger hon att bruket av gamla kläder från början inte grundar sig i något politiskt utspel om miljön eller vår konsumtion. Det har snarare varit en nödvändighet under årens lopp.
- När jag hade min butik var jag drygt 20 år och hade inte råd att köpa en massa tyger. Och när jag började med konstprojektet så hade jag inte tid att sy något från början. Men visst stödjer jag tanken på återbruk. Jag har aldrig varit den som köper en massa prylar, för som konstnär har man inte råd med så mycket. Jag har visserligen lyckats leva som konstnär sedan skolan, men jag äger ju nästan inget. Inte ens en bil.
Hennes kläder av återvunnet material har blivit väldigt populära i Norge och det är många som efterfrågar hennes konst/kläder. Men hon gör sällan något på beställning.
- Det är många som frågar om jag inte ska börja om med klädbutik. Men när jag började om att sy hade jag haft symaskinsångest i femton år och nu vill jag inte ödelägga lusten. Så jag säljer bara till speciella personer, annars får man köpa dem på mina utställningar.

Att sy kläderna blev ett slags intuitivt arbete där designen aldrig tänktes fram i förväg, utan skapades i stunden. Och det bästa sättet att beskriva hennes kläder är en slags sampling av olika stilepoker, där hon tillför band och volanger som refererar till Holbien, volangen nederst på kolten.
Hon beskriver sin familjs förhållande till det samiska arvet som lite splittrat, men att hon själv kom att söka sig till den samiska kulturen när hon började med sin konst.
- Jag anmälde mig till den samiska konstnärsfonden och jag har sökt min identitet i det samiska, säger hon.
Förutom verket Butikk, där Nilsen säljer sina kläder, så kommer Nilsen att sälja boken Tivoli Redesign och hon berättar att intresset för tivoli går tillbaka till barndomens somrar - och att hon ser en koppling från barndomen mellan sommarens tivolin och det samiska.
- I barndomen kom ju tivolin till Mehamn under somrarna och när min familj flyttade söderut så återvände vi till mormor och morfar varje sommar. Då gick vi på tivoli och åkte inåt landet och träffade samer. Så för mig har tivolin och det samiska varit parallellt i barndomen, säger hon och skrattar.
- Jag har faktiskt planer på att göra riktiga tivolikaruseller som ska snurra sakta så att jag kan visa mina kläder på dem och att skapa ett sammanhållet uttryck av det. Jag försökte ordna det till den här utställningen i Kiruna, men det gick inte, så jag får börja med det när jag kommer hem, säger Nilsen.