I genren självbiografier/biografier så är Lawe Söderholms en av de brutalare och uppriktigare man läst på länge. Det är ju en sanning man inte kan komma ifrån att man inte väljer sina föräldrar, och så är det för oss alla. Men inte många vågar skriva "Jag tyckte inte om min mamma". Söderholm gör det, men inte som något påstående som tar över, utan enbart som ett konstaterande. "Jag tyckte inte om min mamma.". Innan man drar några slutsatser om det ställningstagandet så finns det en hel del levnadshistoria att ta del av.
Modern Märta föddes och växte upp under mycket knappa småbrukarförhållanden i Piteåtrakten. Hur begränsat detta "småbrukande" var kommer i perspektiv när man läser att pappan, efter sin pension, inte längre fick behålla torpet. Så illa var det. Då var dock Märta i stånd att ta hand om sina föräldrar.
Märta föddes 1905. På sitt fjortonde år fick hon sin första pigtjänst, i Degerbäcken, på södra sidan Luleälven, nära Boden. Detta innebar också Märtas inträde i "världen", hon blev politiskt engagerad, träffade jämnåriga, och fick en vidare blick på omvärlden.
Här börjar Märtas entreprenörsbana, som i boken är hennes utmärkande drag. Kafébiträde i Luleå, eget kafé/restaurang, (korven kokt i buljong!) på forna busstationen i Piteå, mattaffärer, kläder, fastighetsaffärer. En Kamprad i miniatyr. Ett otroligt födgeni i kombination med en närmast omänsklig förmåga att arbeta, utan rast och ledighet. Och där kommer Söderholms replik in: " Jag tyckte bättre om hembiträdet". Märta var alltså a working woman, långt innan det förväntades av kvinnorollen.
Den dramaturgiska kurvan i Märtas liv är både dynamisk och explosiv. Hon gör nya och nya affärsprojekt, i ett oklanderligt lyckat professionellt liv. Till och med under andra världskrigets "ransonering" av råvaror lyckas hon och Knut hålla strömmen av råvaror intakt till restaurangen, tack vare deras uppfinningsrikhet och kontaktnät . Samtidigt gnisslar privatlivet. Maken gör ett av biträdena med barn, vilket kommer fram långt senare. Och efter makens död ägnar sig Märta åt ett, vad det förefaller, storvulet bortslösande av sina tillgångar på en värdelös karl. Hur alla kuggar i detta hänger ihop går inte att avgöra för läsaren. Möjligen är moderns sena val i livet oförklarliga även för de anhöriga.
Så långt stoffet. Nu till prisandet av hur Lawe Söderholm hittat en form för att återge det material han fått från modern, uppenbarligen i de senare åren av hennes levnad. Större delen av texten är utformad som en monolog från moderns sida, där hon berättar sin levnads historia, som om hon vore i slutskedet av livet och vill förmedla till anhöriga, det som inte sagts förut.
Självklart är det så att författaren utifrån "intervjuer" och personlig kommunikation fått pussla ihop det som nu i boken ter sig som ett pågående samtal mellan Märta och sonen Lawe. I den adaptionen ligger ett otroligt arbete, som de som hållit på med intervjuarbete av olika slag, säkerligen känner igen. Märtas vittnesbörd är äkta rakt igenom, men det gäller att hitta en form att presentera det i, och det gör Lawe Söderholm, utan tvekan.
När så denna adaptation kommer till en avrundning, kommer författarens egen röst in, och sätter en diskret punkt vid Märtas nya förhållande efter maken Knuts frånfälle. Här är det inte längre mamma Märtas berättande som är stoffet, utan författarens egna iakttagelser. Det är svårt att dra några andra slutsatser än att Märta blev sol-och-vårad, med eller utan sitt godkännande, med tanke på saldot på kontot vid hennes död. Modet att berätta detta slår nog varje tv-dokumentär med hästlängder.
Dramaturgin är alltså i paritet med en Hollywood-film. Märta är en Mr Selfridge, en Kamprad, kanske t o m en Bill Gates, om hon levat något längre in i och under de omständigheter som rådde under större delen av 1900-talet.
Att man sedan får en norrbottnisk historielektion under läsningen är ju en definitiv bonus.