Säg Karlberg och på riksnivå tänker man vanligen på slottet norr om Stockholm där Krigsskolan huserat genom århundraden varför den idag kan kallas för världens äldsta existerande krigsskola. Säg istället Karlberg och begränsa dig till länsnivå – vad kan det bli? Ja, naturligt nog ett norrbottniskt Karlberg, det som ligger strax norr om Öjebyn.
Tro nu inte att vi är de första som intresserar sig för platsen. Egentligen är det en historia som går tillbaka till 1800-talets senare del. Vi befinner oss i industrialismens genombrottskede, med sågverk och brukspatroner, men samtidigt en epok där många levde med en form av jordromantik. Slutsatsen stod också klar nog för dessa människor eftersom det var jordbruket som kallades ”modernäringen” när allt kom omkring.
Återigen, vi är inte de första med intresse för Karlberg. Den historieintresserade journalisten Allan Forsberg vid Piteå Tidningen visste 1980 att berätta mera, och den skildringen byggdes på av Bo Lindhammar i Piteå museums årsbok 1985. Ämnet tar gestalt genom deras beskrivningar: ”Men vad är det som finns här på platsen? Jo, helt enkelt lämningarna efter en av patron C. A. Hedqvists i Öjebyn många märkliga jordbruksprojekt som omskapat och gett jordbrukskultur åt så många orter i södra länsdelen – som Rosfors, Persberg i Markbygden, försöksområdet i Öjebyn m fl. Industripatronen […] var nämligen närmast maniskt intresserad av modernäringen och moderna brukningsmetoder, egenhändigt importerade från kontinenten […] Det rörde sig om sumpig, risig utmark, som sträckte sig från gamla landsvägen ner efter dalgången norr om Bredviksberget. Här började Hedqvist med odlingsarbete i början av 1890-talet under användande av moderna metoder.”
Patron Hedqvists gärning följer således två huvudspår: industriidkarens och storjordbrukarens. Lika lätt kan man till synes indela hans verksamhet i två delar: sågverken gav kapitalet och detta kunde satsas på hans stora intresse jordbruket. Och båda halvorna låg på något sätt i tiden. Industrimannen var lika med att under 1880-talet förvärvades sågar och därmed skapades ett imperium. Namnet Storfors kom från en vattendriven såg i Lillpiteälven men flyttad till Inre Pitefjärden. Detta avspeglar dåtidens stora omlokalisering av just sågar. Vattensågar vid dåtida lämpliga vattenfall flyttades nämligen till exporthamnar och återuppstod som ångsågar. Bergsvikens ångsåg kom också i Hedqvists ägo, likaså att han ägde Brännfors ångsåg vid Åbyälvens mynning. Slutligen kan nämnas Rosfors vattensåg liksom Piteå ångkvarn och Storfors mekaniska verkstad.
Så återvänder vi till huvudspåret med Hedqvist som storjordbrukare. Redan har antytts hemskiftena i Öjebyn och Karlberg förutom Rosfors och Persberg. Det han ägde i Öjebyn var ungefär 300 hektar odlad mark och 200 hektar skogsmark. Jordbruket som sådant krävde en stor kringverksamhet som ladugårdar och stallar, fodertransporter mellan de olika gårdarna, mejerier liksom personalbostäder. Och allt detta skulle genomföras i ”hästens tidevarv” både vad gäller att nyodla, att så och skörda och att klara nödiga transporter. I slutändan kan nämnas beträffande produktionen att i mitten av 1910-talet tog mejeriet i Öjebyn årligen hand om ungefär 215 000 liter mjölk som delvis såldes i egen mjölkbutik i Piteå.
Idag återfinner vi det öppna jordbrukslandskapet kring Öjebyn vilket påminner om Hedqvists verksamhet. Och dessutom, för att återvända till Karlberg, har vi ”Karlbergsdammen” och ”muren”. Tar vi dammen först så är den kanske mest känd idag som platsen för de senaste somrarnas teaterföreställningar. Därmed återförs vi till nutid.
Dammbygget har fått skilda förklaringar. Här kan vi anknyta till Forsbergs tolkning: ”Hedqvist, [med] en uppenbar lust att bli hedersledamot och ärad av hushållningssällskapet ville tydligen kring sekelskiftet ordentligt bräcka av telegrafkommissarie Ringius, som hade en riksbekant trädgårdsanläggning och park vid Hällan. I den anläggningen var den nuvarande Ringius-viken med bl a fiskplanteringar en viktig beståndsdel. Någon sådan liten sjö hade Hedqvist inte tillgång till, varför han beslöt anlägga en konstgjord, och detta av en typ som vare sig förr eller senare setts i vårt land. För att skapa denna sjö anlade han en cirka 350 meter lång damm av delvis huggen sten och jord, som i 90 graders vinkel ansluter sig till de naturliga sluttningarna. Dammen är på sina ställen fyra meter hög och bildar på en lång raksträcka en kallmurad, närmast lodrät vägg. Framför dammen planterades en allé med stensatt vägbana. Dammen, […] är i botten cirka 20 meter bred och på toppen har den varit försedd med en promenadväg som nu bildar en stig.”
Av nära nog samma mäktighet var den s k muren intill Bredviksberget och nuvarande sopstationen. Muren eller stengärdesgården är en meter hög och kanske en och en halv bred, Det är längden som mest imponerar när den sträcker sig ungefär 2,5 km norrut till Kopparnäs byagräns. Här åberopas inte förklaringar som fiskdamm eller intern prestige mellan ortens höga potentater. Vanligen säger man att muren är ett exempel på Hedqvists politik gentemot sina ofta säsongslediga arbetare. De kunde få arbeta på muren! Översatt till modernt språk skulle muren vara en form av ams-arbete med privat finansiering.
Karlberg med sitt ståtliga namn talar till oss från denna tid, dammen och muren är andra sådana minnen. Idéhistoriskt kan vi också anknyta till Hedqvists gärning. Han likt många av sina samtida trodde verkligen på jordbrukets framtid som ”modernäringen”. Detta gav honom också yttre framgång. År 1900 fick han Norrbottens läns hushållningssällskaps stora guldmedalj. Det och mycket annat blir man påmind om vid ett sommarbesök idag i Karlberg, sommarteaterplatsen nära Öjebyn.