– Det är som mina noveller. Jag har alltid gillat berättelser och att skriva, så det här är min novellsamling, säger hon om de många verken i Konsthallen.
En första snabb passage ger intrycket av målningar, men det är bara delvis sant. Broderiet är grunden, alla människor, föremål och detaljer är broderade. Och där finns återkommande föremål, som den där speciella 50-talsgolvlampan, en stol, en docka, en kanelbulle, sladdar och så rep. I varje verk finns just det där som binder samman, repet eller sladden eller vattenledningen.
– Jag är galen i broderi och har broderat sedan början av 2000-talet. Jag broderar jämnt och det kan man ju göra. Det behövs ingen ateljé och det stör ingen. Mina konstnärskolleger som jobbar med metall är avundsjuka över att jag kan brodera på tåget, säger den nu 35-åriga Ida-Lovisa Rudolfsson.
Och rummet mellan broderierna fyller hon med textilfärg och det är alltid en ljus grundton. Som i verket Björkvallen som visar en ljusgrön fotbollsplan under en röd himmel. Där finns mystiken, de obligatoriska slangarna, repen, men så också vaktmästaren som plötsligt avviker mitt på plan med sin vita linjemålande apparat. Och vad har försvunnit i det svarta hålet mitt på plan?
– Nationalmuseums inköpare kom och tittade på den, men valde den inte då den handlade om idrott. En tavla med idrott skulle inte passa på Nationalmuseum, så de valde Det var något med himmelen i stället.
Valde Nationalmuseum rätt eller fel. Besökarna i Konsthallen kan bilda sin egen uppfattning, för båda verken hänger bredvid varandra. NSD Kulturs uppfattning är klar: Nationalmuseum valde fel.
Tre andra utställningar har också vernissage i morgon. Det är Mikael Fagerlund med 3-D Paintings, där han arbetat med plexiglasets förmåga att återge ljus och färger.
– Jag har hållit på med detta i 20 år och är nog ensam om det, säger han.
Malena Karlsson är den andra textilkonstnären och hon visar utställningen Tillfälligheter, där hon broderat, fotograferat och skapa något stort av det lilla. I utställningen får vi se både och.
– Jag broderar med hög densitet och tar sedan fotografiska närbilder. Det blir inget föreställande, betraktaren får ta till sig det som finns framför ögonen, säger hon.
Håkan Bengtsson är egentligen målare men i sin titellösa utställning har han kombinerat fotografi med tryck och blyertsteckning.
– Det är min egen teknik. Jag har utgåttfrånträden i S:t Larsparken i Lund. Det är stora träd och det har blivit små bilder och stora bilder. Min dotter tyckte att trädstammen på en bilderna såg ut som ett hårigt spindelben.