Briljanta och subtila iakttagelser av Katja Timgren
BOKIngenting har häntKatja TimgrenBonniers förlag
Foto:
Denna mycket grova generalisering kan möjligen duga när man hallstämplar Katja Timgrens roman Ingenting har hänt. Timgren "halvdebuterade" för ett par år sedan då hon skrev och fick pris för en ungdomsroman.
I den nya romanen berättar Julia om åren mellan 1988 och 1998 då hon växer upp. Familjen flyttar in i ett halvfärdigt hus på den norrländska glesbygden med hav och skogar in på knutarna. Där blir hon utfrusen och även föräldrarna hamnar i ett socialt tomrum.
Julia har lätt för sig i skolan, hon får häst, visar sig ha en äldre halvsyster, efter en tid börjar mamma studera och veckopendla och pappa skäller jämt på Joar, hennes lillebror. "Allt är som det ska", tänker hon. "Men varje dag är outhärdlig." Och just den processen, hur man ska växa in i en värld man helst vill vända ryggen, skildrar Timgren fenomenalt väl.
Julia är ytterst observant och riktar denna energi inåt och registrerar allt som rör sig inom henne men också utåt, mot omvärlden, naturen och dem hon möter och i denna dubbla ström av iakttagelser anlägger Timgren obesvärat det begåvade barnets perspektiv och ton. Hon utvecklar en närmast virtuos sinnlighet och Ingenting har hänt är så till vida en underbar minnestext.
Det finns sju sådana tillbakablickande kapitel. Vart och ett består av dryga dussinet korta eller mycket korta avsnitt. På fyra ställen bryter Timgren in kapitel som handlar om när Julia är 22 och besöker föräldrahemmet julen 2003.
Jag vet inte om det är en bra idé, detta att skifta tid och låta Julia dyka upp hos far och mor som vuxen i särskilda partier. De i familjen har fortfarande så lite att säga varandra att de partierna känns som transportsträckor. Det är när barndomsskildringen tar vid som vi hamnar i den riktiga romanen, det känner man direkt.
Så blir Julia kär i Helene. Då är hon 14. Och ungefär samtidigt upptäcker hon att hon vill skriva. Kan man leva på det, frågar hennes mamma osäkert.
Det finns inte mycket till handling i Ingenting har hänt men så är det ju i livet, det saknar intrig. Julia gör en skolresa till Grekland, börjar gymnasiet och möter miljöaktiva ungdomar men känner sig lika främmande bland dem.
Jag tror mig sällan ha läst en mer sensuell text och för mig blir det efter hand ett problem. Varje tanke, replik och kommentar upp av och krokas in i tusen sinnliga iakttagelser. Det är som om Timgren väver en tapet och då och då känns tapeten viktigare än själva berättelsen. De är briljanta, dessa subtila iakttagelser, men tenderar emellanåt att dränka texten.
Så jobbar vi med nyheter