Filmen har sedan premiären åkt berg- och dalbana. I Norge priser, biodistribution och fantastiska recensioner. I Sverige inga biovisningar, förutom i Luleå och Göteborg, nästan inga recensioner utan tystnad. Och detta trots att den fick pris som bästa svenska dokumentär 2014.
Orsakerna kan jag bara spekulera om. Men kanske för att huvudpersonen är en sympatisk ryss. I dessa dagar när vi hela tiden uppmanas att vara rädda för ryssen, så passar filmen inte in. Många i vårt lilla land har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Men ryktet om den har nått ut till filmklubbar och enskilda. Jag har varit i Skövde, i Kiruna, i Boden men också i Colorado i USA, i Thunder Bay i Kanada och i Berlin och på många platser i Ryssland.
Nu senast i sommar på den fantastiska ön Norrbyskär söder om Umeå. 50 personer kom en varm julikväll till deras vackra museum för att titta. Och reaktionerna var starka. Den här filmen visar vad krig är. Låt oss inte lockas med i den farliga krigsretorik som nu pågår.
Men inbjudan från ambassaden var inget skämt. Och svenska staten ska betala resa och hotell. Jag blir alltså den svenska regeringens gäst i Moskva. Ambassaden föreslår att jag också ska åka till Samara, en stad en dryg flygtimme österut.
Jag kommer dit tidigt en morgon och blir hämtad på flygplatsen. Vi åker först till en fabrik där filmen ska visas för de anställda. En stor sal full med folk. Och trots att det inte går att mörklägga helt och ljudet inte är perfekt, så fungerar det. Reaktionerna i Samara är desamma som i Kiruna, i USA och i Berlin. Tårar i mångas ögon. Även äldre herrar kommer fram och tar mig i hand och tittar mig i ögonen.
Efter visningen blir jag bjuden på middag av en grupp kvinnor, journalister och filmintresserade. De är unga, snygga, smarta. Och de har tusen frågor om filmen, om min huvudperson, om moraliska dilemman, om hur ”sann” man måste vara när man gör en dokumentär.
Och de berättar sina familjers krigshistoria. Katjas mormor evakuerades från det belägrade Leningrad när hon var 20 år. Hon var en av två överlevande av en stor familj. Nataljas farfar var frontsoldat. Han mötte tyskarna öga mot öga flera gånger, men överlevde. Rosas farfar försvann. Ingen vet var han stupade eller ligger begravd. Det är gripande och lärorikt.
Nästa dag visas filmen på skola nr 57, som är ”Rysslands modernaste ”, en fantastisk skapelse med roliga färger, rymd och ljus. I den tipp-topp utrustade aulan sitter ett par hundra tonåringar. Knäpptysta. Man hör knappt att de andas. Och sen applåder och frågor.
På kvällen träffar jag en av lärarna. Hon berättar om kommentarerna på ryska Facebook: Cool film!
Och då tror jag att det hela är över. Men museet återstår. En fullproppad sal. Fin inledning av svenska kulturrådet Stefan Ingvarsson som kommit för min skull. Han talar om min blick på Ryssland, hur alla mår bra av att ibland se på sig själva med en utomståendes ögon.
Efter filmen börjar jag nästan gråta. Långa stående ovationer. Salen är full av studenter som ska bli lärare, journalister, historiker. De vill aldrig sluta fråga.
På morgonen när jag checkar ut från hotellet säger tjejen i receptionen att hennes mamma älskar min film. Hon har dragit ut en bild av mig från internet och vill att jag ska skriva en hälsning till mamman.
Försvarsminister Peter Hultqvist kan spara många miljarder om han i stället för kanoner och regementen skickar mig på turné i Ryssland. Ingen som sett min film vill skjuta på Sverige…