Häromdagen fick jag lära mig ett nytt begrepp, nämligen ”Frändefolkskrigen”. Med det menas de förvecklingar som skedde i Karelen och Petsamo i anslutning till första och andra världskriget. Till detta hörde också planer på att inta S:t Petersburg och skapa ett Storfinland. Vill vi överföra detta skeende till snarare nordisk historia så skulle det röra sig dels om Finlands tillblivelse som egen stat 1917, dels om inre motsättningar som vanligtvis kallas för striderna mellan röda och vita.
Lägg därtill att Tyskland och Ryssland tidvis var betydande parter i sammanhanget, att Sverige likaså fanns med i form av frivilliga soldater samt att Petsamo fungerade som viktig importhamn när man skulle bygga upp ett svenskt flygvapen.
Allt detta är ingredienser i den finlandssvenske forskaren K-G Olins senaste bok med underrubriken ”Strider, spionage och smuggling vid finsk-ryska gränsen”. Frändefolkskrigen berör främst finländare, karelare och ingermanländare i ödemarkerna öster om Finland. Detta ingår i ett längre historiskt sammanhang där gränsen mellan Sverige/Finland och Ryssland ofta har förskjutits, allt sedan Nöteborgsfreden 1323 fram till att Petsamo kom att tillhöra Ryssland, eller egentligen Sovjetunionen. Vi kan lika gärna säga att därmed berördes den säregna karelska kulturen. Denna förknippar vi svenskar vanligen med ”diktverket” Kalevala och Elias Lönnroth från 1800-talet.
Olin ger oss en bred skildring på temat öst och väst. Ömsom erbjuds vi någorlunda välkända fakta, ömsom blir det lokala inslag som utifrån författarens knytning till Österbotten framstår som just lokalhistoriska detaljer okända för rikssvenska läsare. Sådan kunskap är inte heller att förakta eftersom fakta från andra sidan en riksgräns har svårt att spridas som allmängiltig vetenskap, allra helst när vi även har en språkgräns som lägger hinder i vägen.
Vi får således i Olins bok läsa om ”stort och smått”, om striderna mellan röda och vita som enligt uppgift under några månader krävde tusentals liv. Eller om vad man kallar för fångtransporter via Haparanda som vi i Sverige snarast benämner invalidtransporter. Eller om den så kallade Olonetsexpeditionen som framställs som snarast ett angreppskrig från Finlands sida där finska aktivister ville erövra land fram till Svir och Onega, och detta då genom privata finansiärer eftersom Karelen ägde stora orörda skogsresurser av intresse för industrin.
Ett annat huvudtema är spionage och smuggling vid finsk-ryska gränsen, men förvisso inte bara där. Ibland rör det sig om förvecklingar på mycket hög nivå. Den ryske storfursten Nikolaj Nikolajevitj hade utsetts till rysk tronarvinge och var därför den antikommunistiska rörelsens hopp om en tsarristisk framtid. Samtidigt blev de exilryska kretsarna allt mer splittrade under 1930-talet och den som tog hem spelet var Stalin som den nya supermaktens diktator.
Innan vi nått så långt uppehöll sig en rysk ”kosacköverste”, Mohammed Beck Hadjetlaché i Stockholm, utgav en antibolsjevikisk tidning och var en karismatisk ledare för den så kallade ryssligan. Den i sin tur hade utlöpare i form av järnvägskommendanten i Torneå liksom att man genomförde bland annat ett mord på en agent för den svenska säkerhetspolisen. Vi kan därför tala om förvecklingar på många sociala nivåer. Rättegången mot ligans medlemmar sker i Stockholm och kallas då för den största i svensk rättshistoria.
Olins bok behandlar några årtionden av 1900-talet, fyllda med militära operationer i gränslandet mot Ryssland, med röda och vita som en följd av den finska självständigheten, med enskilda människor som likt i dylika sammanhang snarast blir brickor i ett större spel.
Men var har vi Karelen vid sidan av allt detta? I dagarna har det kommit ut två böcker som jag tycker behandlar samma tema men på helt skilda sätt. Olins bok ger en bild, Harry Martinson-sällskapets ”Doris lever” en helt annan. Hör bara diktarens ord: ”Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas förn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivatten gå emot den stigna röken, komma till den glada göken, i det susande Karelen.”