Brechts klassiker får enkel kostym av scenskolan

Tolvskillingsoperan har faktiskt anor ända tillbaka till 1700-talet och John Gays Tiggaropera. Men när Bertold Brechts version, som han då kallade Tolvskillingsoperan, hade premiär i Berlin 1928 blev den snabbt en succé - mycket mer känd än originalet.
Tolvskillingsoperan utspelar sig i den på 20-talet mycket ruffiga stadsdelen SoHo i London, som var en samlingsplats för dåligt bemedlade. Med detta följde tyvärr också en stadsdel vimlande av tjuvar och bedragare, halickar och horor - och inte minst herr Peachum.
Herr Peachum har i bästa maffiaboss-anda delat upp staden i små distrikt som han "hyr ut" till tiggare. Men trots detta blir han mycket förvånad när hans egen dotter Polly går och blir huvudstupa förälskad i en "dålig" man - storskurken Mackie Kniven.
Mackie är känd över hela London för att vara en riktigt blodisande typ - men trots det vill varenda kvinna ha honom. Och snart visar det sig att Polly är inte hans enda fru.
Och i jakten på rättvisa och hämnd finner sig Mackie plötsligt förrådd.
I Teaterhögskolans version av Tolvskillingsoperan är det en avskalad pjäs vi får se - på gott. Scenografin är enkel men intelligent och kan utnyttjas på många olika sätt. Kostymerna är otidstypiska och placerar handlingen i stort sett vilken tid som helst - även om 20-talet ligger nära i tanken.
Musiken är en stor del av Tolvskillingsoperan, och många av melodierna har blivit odödliga genom omarbetningar. Louis Armstrong gjorde till exempel Moritat vom Mackie Messer till en riktig jazzdänga (Mack the Knife) och även Sjörövar-Jennys visa och Kanonsången har sällat sig till listan av klassiker.

Men det är naturligtvis teaterhögskolans elever som bär denna pjäs, och det med den äran. Det är energifyllt och utagerande och fantastiskt fina, skruvade tolkningar av karaktärerna.
Lägg sedan till en fin mix av både humor och djup svärta, så har ni en fantastisk version av denna burleska samhällsdystopi som kan apliceras på vilken stad och tid som helst. Även fast man förstås alltid bär med sig hoppet om att det trots allt är en karikatyr.