”Som statsminister blev Branting alltmer en symbol och ett monument för arbetarrörelsens historiska kamp och framgång, men hans måttfullhet och höga internationella status skapade respekt också från borgerligheten. Branting blev mer av en nationellt samlande gestalt än en socialistisk reformpolitiker.”
Dessa rader kan sammanfatta hans liv och gärning som kämpande socialdemokrat utan även som stats- och utrikesminister liksom nobelpristagare. Vill vi återigen uttrycka det med några ordpar skulle det bli: symbol och monument, kamp och framgång, måttfullhet och internationell status. Detta är således det bestående minnet efter att ha läst Olle Svennings bok om Branting. Genren känns också tidigare prövad med tanke på att Svenning även skrivit en biografi om Göran Persson.
För Brantings del var det inte fattigdom och elände som karakteriserar hans barndom, istället snarast tvärtom. Fadern titulerades professor, föreståndare för gymnastiska centralinstitutet, och arbetade således i samma anda som Pehr Henrik Ling, ”gymnastikens fader”.
Sonen Hjalmar gjorde likt många av sin tids besuttna söner en europeisk bildningsresa, innan han kom till den akademiska världen i Uppsala. Där väntade honom vänsterkotterier – han fick kontakt med tankegångar från Aftonbladet, blev kamrat med Karl Staaff, levde livets glada dagar snarast som bohem och skulle så småningom landa på en tidningsredaktion.
Så är vi framme vid påsken 1889 när i Stockholm bildades ett socialdemokratiskt arbetarparti där Branting utsågs till sekreterare – eftersom han var van vid att göra riksdagsreferat. Detta visar hans både styrka och svaghet sett ur partiets synpunkt. Han var långt ifrån av proletärt ursprung men hade utbildning som kunde komma till pass.
Det fortsatta arbetet följer några huvudspår, dels agitationsresor där man kanske mera tänker på namn som Hinke Bergegren och Kata Dalström än Branting. Dels var det inrikes oenighet om reformer eller revolution skulle gälla. Dels blev det internationella kontakter inte minst vid de socialistiska internationaler som med större eller mindre framgång kunde genomföras.
För att inte tala om ”höjdpunkter” som storstrejken 1909, borggårdskrisen 1914 och kontroverser om försvarsanslagets storlek. Där har F-båtsinsamlingen, ett bygge av en pansarbåt med insamlade medel, blivit legendarisk. Dessa problem betraktar vi idag som hörande till första världskriget och dess omvälvningar.
Branting och socialdemokraterna närmade sig regeringsmakten. Ett steg var att 1919-21 fick män och kvinnor lika rösträtt, ett annat togs 1917 när Branting visserligen motvilligt och med föga framgång blev finansminister.
Sedan fortsatte uppdragen. För hans del blev Nationernas förbund med säte i Genève en ny arena. Internationella frågor, och naturligtvis då även socialismen men i en annan tappning än vid internationalerna, liksom fredsfrågor utvecklades till hans specialitet. Det är i det sammanhanget som han tilldelas Nobels fredspris 1921.
Under bortovaron för internationella uppdrag börjar även en ny generation socialdemokrater träda till. Ernst Wigforss, Östen Undén, Gustav Möller är några namn som skymtar förbi. Fortfarande satt ”hövdingen” kvar som statsminister men slutet närmade sig. Han dog 24 februari 1925.
Visst kan man säga att detta var en märklig livshistoria? Överklassonen som blev den svenska socialdemokratins grundare, socialisten som med dagens språkbruk ville arbeta över blockgränser istället för att mana till revolution. Olle Svenning har väl förvaltat det arvet i sin biografi. Vad man dock tvekar inför är detaljrikedomen. Totalt 490 sidor känns väl mycket för att dagens jäktade läsare verkligen ska orka sig igenom textmassan.