På gården i Gammelstad samsas bildelar med brännugnar. Gerd Ylitalo delar nämligen ytan med sin make. Hon har ateljé inom den keramiska världen, han garage för bilmek. Duo är på plats för att lära känna rakuns rike som Gerd hängiver sig tillsammans med bland andra konstnärskollegan Monika Strand. Raku som teknik tog sin början i 1500-talets Japan men är nu en av de riktiga trenderna inom keramiken även i vårt land.
Monika och Gerd slår i gång gasolen till ugnen ute på gården och kollar tillgången på papper och sågspån. Att få fram en färdig rakuprodukt är nämligen inte gjort i en handvändning. Först ska leran bearbetas och formas. Finns luftbubblor i den riskerar den sprängas redan i skröjugnen där första bränningen sker. Det steget har Gerd och Monika redan klarat av när vi dyker upp, och de har även glaserat sina föremål.
Monika kommer gående med en bricka full av glaserade skålar. De ser ut att vara åttiotalsinspirerade i sina färger.
– Glasyren ser helt annorlunda ut nu jämfört med efter den bränts. Det här ser ju helt förfärligt ut. Men pastellrosa och mintgrönt ska bli rött och grönt. Förhoppningsvis. Det är det som är så spännande med raku, att man aldrig riktigt vet hur slutresultatet blir.
De två konstnärerna tar fram sak efter sak, jobbar på, lugnt och metodiskt. Än så länge. De väntar nämligen på att ugnen ska komma upp i 900 grader och de första föremålen som lagts ned i den med varsamma händer ska strax lyftas upp med tänger.
– Nu börjar jag bli nervös. Jag gör mest runda föremål och de är så svåra få grepp om med tång, säger Monika och tar på sig rejäla svetshandskar för att vara redo med skydd på.
Ugnslocket öppnas, där nere ligger glödheta skålar och en stor, ståtlig katt som Gerd format. De lyfter varsitt föremål, håller dem i luften en stund så att glasyren krackelerar vilket hörs som små sprakningar i luften då det smäller i den. I förberedda tunnor med tidningspapper och sågspån läggs föremålen sedan försiktigt ned.
På gårdsplanen råder full koncentration. Den vibrerar nära på lika tydligt som glasyren sprakar. Och så, pang! Papprena börjar brinna kraftigt kring sakerna, Monika och Gerd låter det brinna en stund och lägger sedan lock på alla tunnor.
– Det är nu reduceringen sker. Den del som är så kännetecknande för rakun, att man reducerar syret runt de glödheta sakerna. Glasyren krackelerar då och bildar mönster i leran. Och färgerna förändras, berättar Gerd.
Nere bland sågspånen ligger godset i cirka tio minuter varefter nästa tång-gång tar vid då föremålen ska bäras till lastpallar där de står och svalnar plus tvättas med vatten och skrubbas med svinto.
– Först då ser man hur färgerna blivit, säger Monika som denna dag hoppas stort på att ha fått till såväl grönt som rosa och rött.
Rött är absolut svåraste glasyren att lyckas med. Den kräver lite extra kärlek jämfört med andra färger då den är känslig för att brännas, bli överhet och då bli brun alternativt vit i färgen.
– Det är samma inom glaskonsten. Där är rött också knivigt att jobba med, berättar Monika men konstaterar sedan med svinto i hand och glädje i sinnet att hon fått fram både rött och rosa i sina skålar denna dag. Lycka!
Det är de facto ett av de ord som raku betyder. Lycka, njutning och glädje.
– Det stämmer verkligen. Kanske just för att det är så svårt att styra processen? Det är så många komponenter i den. Det kan bli en hit eller så blir det ingenting, säger Gerd och Monika fyller i:
– Man kan liksom inte sluta för att varje grej blir så unik och det är spänning från start till mål när man håller på.