Norrmannen Gaute Heivolls nya roman handlar om hur en pyroman härjar i Finsland, ett litet område i sydöstra Norge. Det börjar med att skogen brinner två gånger, ett par nätter senare går två lador och en ladugård upp i rök. Därefter bränns två lador till och en ödegård ner och någon natt senare brinner två boningshus, ett tredje lyckas man släcka. Därpå grips brännaren och erkänner; läsaren får tidigt veta att det är Dag, en av alla älskad, ja dyrkad yngling i trakten, föräldrarnas enda, senkomna barn.
Det är spännande som i en thriller men också högpoetiskt. Jag trodde Thorsten Jonssons brandskildring i En halv liter konjak inte kunde överträffas men det sker här. Man backar nästan själv från sidorna när man läser om hur hettan och gnistregnet slår in över karlarna som försöker släcka.
Men Innan jag brinner är också en självbiografisk roman. Författaren döptes en av de där dagarna i juni 1978 när pyromanen härjade som värst. Nu återvänder han till sina barndomstrakter och talar med en rad människor där, läser i gamla tidningar och arkiv, ser på bilder och filmer, vandrar runt bland gårdarna och besöker kyrkogården. Det här materialet, researchen om bränderna, varvas in i berättelsen om brännaren och bestämmer strukturen. Så till vida är Innan jag brinner också en metaroman.
Samtidigt berättar Heivoll om hur han blev diktare. Där spelade den älskade faderns sjukdom och död en avgörande roll. Det förvånar mig lite att Heivoll inte använt detta material till en särskild bok, det känns nästan som slöseri. Ibland verkar det här personliga stoffet också lite splittrande, det blir ett alltför starkt stickspår. Innan jag brinner är en utomordentlig roman men ibland känns den som två.
Dags far var chef för brandkåren och som liten fick han ofta följa med och släcka när det brann. Han var duktigast i skolan och alla - Dag också - trodde att han kunde bli vad som helst. Och så blev han pyroman. Men Heivoll dryftar egentligen inte varifrån det där personliga mörkret kom.
Innan jag brinner handlar också om en förlorad livsform. De i trakten strävade på, lugnt och värdigt, trodde på sin gud, sov för öppen dörr och skötte gårdar och djur och övriga sysslor med stor omsorg. Författaren funderar mycket över varför han lämnade det livet.