Det skvalpar omkring en liten i oro i botten av mig när jag läser Elisabeth Hjorths roman som i huvudsak utspelas i Sigtuna mellan 1935 och 1941. För inte så lite har berättelsen analogiska drag, fast den framför allt handlar om de omaka personligheterna Karin Boye, författare, och Ruth Kjellén-Björkqvist, fru till Manfred Björkqvist, rektor i Sigtuna.
De två råkar på varandra i en backe i Sigtuna, vilket blir början på en trög men med tiden alltmer frekvent brevskrivning dem emellan. Karin Boye är i stan för att delta i ett möte hos den litterära stiftelse som Ruths man är ordförande i.
Ruth har en anteckningsbok, ”Dagens möda”, där hon skriver upp allt som ska köpas och göras, ofta relaterat till hennes mans viktiga roll i staden och samhället.
Ruth passar upp; fixar och donar i det tysta, hon är smörjmedlet som får det praktiska att fungera i makens och stiftelsens värld. Men inom henne rubbas ändå något efter mötet med Karin Boye, författaren som tycker ”all dikt är passion” och vars närvaro på den litterära stiftelsen inte känns riktigt bekväm under alla tunga mans-rumpor.
Hjorth är en fena att boken igenom skildra den smått frustande men inom sig sköra Karin, både vad gäller författarskap och kärleksliv. Hon gifte sig tidigt med en man, men kommer sedan att slitas med kärleken till två kvinnor, fast på lite olika sätt.
”Vi kan inte stänga utestänga tiden ur vårt samtal, inte sant”, säger författaren Marika Stiernstedt under ett litterärt möte i stiftelsen 1937, och får medhåll av Karin som anser moral och ansvar för varje författare är viktigare än någonsin när de svarta molnen tornar upp sig i bred skala över Europa.
Tiden som skildras visar sig också påverka språket, eller i alla fall hur det kan omformas under ett fortfarande rätt litet men ändå kännbart typ av hot. Och hur människor i den kontexten kan skuldbeläggas påstås inte höra till det existerande samhället. Det kan ta uttryck som ristningar på en parkbänk, ”Ariskt samförstånd – judesvinen ut”, eller mer subtilt mellan vänner på en badort i ett sommarfagert Danmark, vilka båda dock upprör Ruth, vars far Rudolf Kjellén var så kallad ”tyskvän” men inte nationalsocialist på Hitlers vis, enligt dottern.
Storheten i ”Nattens regn och dagens möda” är hur det personliga och det världsliga först tycks som två separata spår, men allteftersom visar sig gå nästan ihop. För även om knoppar brister och det blir alltmer kaotiskt i det privata för Karin levs livet ändå i ett sorts sammanhang med ett något större som fond.
Och även för Ruth, utifrån hennes lilla rätt instängda men privilegierade värld, pockar världen på på olika sätt. Ska hon fortsätta ”bredvidlivet, att gå längs bokryggarna med torkduken”? Hon som delvis fått ett annat tänkesätt efter brevskrivandet med Kära Karin. Och hur ska det gå med hennes och Manfreds pojk Arvid när krig tornar upp sig?
Och finns det egentligen kvar någon kärlek till mannen, vars könstillhörighets karaktär är ”att vara nöjd med sig själv”?
Det är stora frågor som pockar på svar i en tid som annars präglas av ”is och tystnad”. Ett 1941 då radion går ut med en efterlysning av ”40-åriga Karin Boye”.
Elisabeth Hjorth skriver med poetisk stringens om livets stora viktiga frågor och är det något som svajar lite är det känslan av självklar verklig kontakt mellan brevskrivande Ruth och Karin. I övrigt är det bara att tacka för en mycket bra roman.