BQ lät instrumenten tala

Ja, vad ska man säga om BQ. En konsert med Luleås nationalklenoder är alltid oförutsägbar. För några månader sedan, sista spelningen med låtar från "89". Då, en närmast religiös, tidsupplösande erfarenhet. I kväll, idel nytt material och en konstant, mothårssmekande, mestadels instrumental färd mot ett klimax som slutligen helt uteblir.

Ljudbilden från "89" har fördjupats. Carl Olsson har till exempel skaffat ett axelband till sin synt. Hans syntslingor är inte längre förvisade till allehanda bakgrundsljud och plinkande i typ sjätte oktaven. Synten har förvandlats till ett nav och spelar inte längre andrafiolen.
Matti Alkberg sjunger oerhört sporadiskt och när han gör det måste han luta sig ner ordentligt mellan stroferna och läsa innantill från ett papper på golvet.
Nej, BQ anno 2010 är först och främst en instrumentalgrupp, med ihållande riff som sakta men säkert nöter ner allt motstånd och banar väg för ännu längre, kompromisslösa solopartier på uppemot fem minuter.
Bäst är Jari Haapalainens gitarrsolo (märk väl, bara gitarr, inget annat) samt en kort liten rockig bit i mitten som framkallar jubel och applådkaskader från publiken. Och så förstås de uppenbart provocerande sista 20 minuterna med ett riff som upprepas i oändlighet, bara för att bryta den uppsatta sluttiden hos en svårt stressad scenchef. BQ dansar - som vanligt- efter sin egen pipa.

BQ lät instrumenten tala

UMEÅ OPEN BEAR QUARTET ÄPPLET LÖRDAG 23.45