”Ja, det är ju tur att de har satt upp kravallstaket”, säger Oscar Humlebo, killen bakom Moto Boy när han står på Babylonscenen. Det är glest framför scenen, och det känns riktigt tråkigt. För Moto Boy borde upplevas av fler, han är nämligen något extra. Tydligen skulle vi ha väntat oss röd skinnjacka, röda pumps och matchande rött läppstift, men allt utom det senaste har han valt att avstå från i Piteå. Skinnjackan är i stället svart och med tighta jeans ser han ut som någon random rock-kille.
Men det speciella med Oscar Humlebo är väl egentligen inte hur han brukar se ut på scen, det är hans röst. Den där ljusa och bräckliga. Kan den komma från den där späda manskroppen framför mig? Den är fantastisk faktisk, snärjer en. Allra mest ser den ut att snärja en tjej längst fram som trånande sjunger med i varenda låt. För henne kvittar det antagligen att ingen annan gör det. Hon är här för att uppleva Oscar Humlebo, och då spelar det liksom ingen roll att allsången uteblir.
På skivan finns både bas och trummar med, men när Moto Boy spelar live har han bara med sig sin violinist och sin keyboadist. Resultatet är ett mer avskalat sound och det blir lite finare så, lite mer nära. Därför blir det riktigt vackert, en sen kväll i Norrland. Moto Boy hade säkerligen kunnat locka fler. Kanske var de och såg Jill Johnsson uppträda på Stora scenen, kanske väntade de med att betala inträde tills det fanns fler bra band att se. Det var ju bara torsdag.