Historien i Det goda inom dig borde kännas mycket mer angelägen och berörande än vad den gör. Ett slumpartat möte med en liten, utsatt pojke, får en kedja av minnen att aktualiseras för berättarjaget, en medelålders kvinna. Pojkens värnlöshet och utsatthet väcker starka minnen i henne, och trauman från uppväxten spökar för henne.
Temat om det förflutna som hinner ikapp en och iscensätter sitt drama i nuet, kan tillämpas på alla genrer, från tragedi till komedi, med feel-good-litteratur däremellan.
Linda Olsson vill skildra en tragedi, men håller tillbaka dramatiken, i en behärskad ton. Dramaturgin och stilen misslyckas därför med att gestalta det livsöde som den kvinnliga huvudpersonen fått utstå. Jag-berättandet lägger en hämsko på framställningen, och kväver mycket av textens patos.
Texten ger mig en liknande känsla som när jag läser Birgitta Stenberg: omhuldandet av ens livshistoria, i olika facetter, för litteraturens skull.
Det egna stoffet kan vara både dynamit och sömnpiller. Men nackdelen med att låta det privata stoffet fylla texten är att det fiktiva, det litterära, inte tillåts hjälpa till med dramaturgin.
Paradoxalt nog kan det fiktiva göra det verkliga än mer verkligt, vilket ju konst i alla former är eviga bevis för. Privat stoff är ofta en tvångströja för texten, som då kan råka ut för att bli gisslan i ett personligt drama: texten är den personliga berättelsen, den version som vill ha företräde framför andra versioner. En sådan text slutar också när själva texten tar slut, medan ett mer litterärt verk frammanar andra dimensioner och idésammanhang.