Västerbottensförfattarna Anna Sundström Lindmark och Annah Ovesson berättade båda om hur skrivandet påverkat dem. Annah från Bjurholm har romandebuterat med "Skillnaden mellan lingon och blåbär", som handlar om en antihjälte som upplåter sin industribyggnad åt flyktingar och samtidigt ger de traumatiserade krigsoffren rogivande stunder i bärskogen.
Innan romanen hade hon själv upplevt trauman. Först drabbades hon av en sällsynt neurologisk sjukdom i samband med tredje barnafödseln. Hon blev förlamad, hamnade i rullstol.
– Jag började skriva. Det var medicinen mot värken och rullstolen. Sedan blev jag less på det jag skrev om, att det bara handlade om min sjukdom och rullstolen.
Så då skrev hon en deckare.
– Förlaget jag skickade den till tackade nej. De förklarade att det inte var min grej att skriva deckare.
Efter den motgången följde ett annat trauma. Annah Ovessons bästa väninna Elin mördades.
– Jag blev sjukskriven och återvände till skrivandet. Jag skrev inte om Elin och det som hände henne och jag skrev inte om min sjukdom och värken som plågade mig, säger hon och rösten stockar sig vid minnet av väninnan.
Det blev något helt annat i romanen som växte fram.
– Den blev inte sorgesam, i stället glad och lättsam, för det är vad jag vill vara, inte stanna vid det mörka.
Annah Ovesson skrev romanen på tre månader, "i sinne" som det heter på västerbottniska. Den handlar om syriska flyktingar och hon inspirerades av den hårda debatten kring flyktingmottagandet.
– I romanen är det ett ljust slut, det finns ett hopp att det ska ordna sig med integrationen i det svenska samhället.
Om romanen "Skillnaden mellan lingon och blåbär" och det hon skrev innan den säger Annah Ovesson:
– Skrivandet har varit ett verktyg för läkandet.
Anna Sundström Lindmark har inte skrivit för att läka en sjukdom och lindra en sorg, ja möjligen det senare. Sorgen och saknaden efter farfar Alvar Lindmark, geniet som uppfann bygghissen, Alimak-hissen som slog igenom världen över.
Under hennes uppväxt var farfar inte någon hon fick tala så mycket om, framför allt inte skryta om hans industriella framgång.
– Prata inte så mycket om Alvar var uppmaningen. Det var något bräckligt och farligt inom familjen.
2009 ville Alvar Lindmarks hemstad Skellefteå hylla den gamle industrimannen genom att ge en näringslivsgala hans namn.
– I familjen fanns andra känslor om hans namn på galan. Vi skulle ju inte prata om Alvar.
Det var vid den tiden som Anna Sundström Lindmark satte igång med boken om sin farfar, om pojken från den djupt religiösa tiobarnsfamiljen i Burträsk och som blev geniet. Eller som prästen uttryckte det i griftetalet över honom 1975, att han nådde så högt och så djupt, byggde hissar upp till rymdfarkosterna på NASA:s uppskjutningsplats och gruvhissar ner i Sydafrikas djupa gruvor.
Så högt och så djupt, men det var djupet som tog över och som kostade honom företaget och pengarna. En djup och lång depression. Det tunga sinnet med depressioner gick i arv. En djup depression drabbade också Anna Sundström Lindmarks pappa och han tog sitt liv.
– Jag är rädd för besattheten och jag är rädd för galenskapen, men att skriva om det är att göra upp med sitt förflutna, säger Anna Sundström Lindmark om sin bok "I skuggan av ett geni".
Fernando Ramirez fanns där också på lördagens Bokfest 2016. Den förre Luleåbon föreläste inte om sin bok, den han skrivit på spanska och som han fått utgiven i Chile, men han hade den till försäljning bland bokborden.
– Sedan åtta månader bor jag nu i Stockholm. Det här är mitt avsked till Luleå där jag bodde i 30 år. Jag är så svårt sjuk, förklarade han.
Hans andra bok har titeln ”Sacrificios y metas que impone el exilio" och i den berättar Fernando Ramirez om varför och hur han hamnade i Luleå.
Under besöket i Santiago i juli i år besökte Fernando Ramirez Museum de La Memoria, som samlar dokument om de 17 årens diktatur i Chile.
– Där kommer även mina två böcker samt flera tidskrifter och artiklar som jag skrivit och fått publicerade under min tid i Sverige att samlas.