Emma kan gå. Hjärnkirurgerna som opererade henne trodde aldrig att det skulle ske.
Emma kan tala. Ingen trodde att hon skulle lära sig det igen under de månader hon låg i en säng utan egna ord. Hade någon sagt att Emma sex år efter misshandeln skulle stå upp i ett fullsatt konserthus och läsa högt ur en bok om sin väg tillbaka till livet hade alla, med ett undantag, sagt att det var omöjligt. Emma var undantaget. Hon ville återvända till livet. Hade det funnits en sport för livsvilja hade hon vunnit.
Hon har tvingats lära sig allt på nytt med en hjärnskada som färdkamrat. Emma hade inte klarat det på egen hand. Ingen vilja och envishet i världen klarar en sådan återkomst utan hjälp. Hon har haft människor som tränat med henne, lyssnat, uppmuntrat, hållit henne i handen, masserat hennes fötter, hjälpt henne med läppstift och eyeliner, påmint henne att hon ska borsta tänderna och skrattat med henne.
Den första tiden fick alla lära sig att säga det viktigaste till Emma. "Glöm inte att andas!" Det har blivit titeln på boken om hennes liv, berättad för Agneta Almqvist. Boken är inte bara en hyllning till Emma utan till alla som hjälpt henne.
Det som hände omedelbart efter den brutala misshandeln var avgörande. En serie rådiga ingripanden räddade livet på Emma. När Emma inte kom till uppkörningen ringde körskolläraren direkt till Emmas pappa. På väg till polisstationen stannade pappan när han såg en polisbil och talade om att hans dotter var i fara. Polisen trodde på honom och körde direkt till adressen där förövaren bodde.
På väg dit kände en polis igen förövarens bil och stannade den. Mannen som misshandlat Emma hade blod på sina byxor. Polisen lyfte ut honom och förde bort honom till polisbilen och tvingade honom att berätta var Emma fanns. Blåljus och högsta fart till Näsbyfältet i Kristianstad.
Var? Mannen visade var Emma låg. Hon var svårt skadad, kunde knappt andas. Poliserna hjälpte henne. Ambulansen var snabbt på platsen. Blåljus och högsta fart till sjukhuset och snabbt vidare till operationssalen på universitetssjukhuset i Lund. Operationerna avlöste varandra. Trycket i hjärnan var så stort att skallbenen fick opereras bort och vara borta några veckor.
Sedan började den långa vägen tillbaka. Efter några år på olika sjukhus kom Emma till Furuboda folkhögskola vid kusten några mil söder om Kristianstad. Rehabiliteringen gick framåt hela tiden och framstegen noterades av mamma Eva och personalen. Det var viktigt att varje dag berätta om det.
Agneta Almqvist, som skrivit boken, började träffa Emma för två år sedan. Första mötet ägde rum i Agnets kök i Önnestad. Det är också där jag träffar Agneta.
– Jag trodde Emma skulle vara bitter, men hon var glad och generös. Jag blev omedelbart förtjust i henne. Emma ville så gärna samla berättelser om sitt liv, men det har varit en lång och försiktig resa. Innan jag träffat de personer som hjälpt Emma har jag talat med henne och Eva och fått klartecken och telefonnummer innan jag ringt upp personerna.
"Glöm inte andas" är en hyllning inte bara till Emma utan lika mycket till alla som hjälpt henne att hålla livsviljan levande. Det märks när Emma och Agneta berättar om Emmas liv i ett fullsatt konserthus i Kristianstad. När de två tillsammans med en sångerska och musiker står på scen och sjunger om att välja livet framför döden är salen fylld av glädje och när sången är slut reser sig lyssnarna upp och applåderar så att taket håller på att lyfta.
Några dagar senare träffar jag Emma tillsammans med hennes mor i deras hem i Gärds Köpinge söder om Kristianstad. Eva hjälper till vid några tillfällen när Emmas minne sviktar. Emma har en hjärnskada och lokalsinnet är dåligt. Åren efter olyckan var det helt borta. Nu lär sig Emma att hitta hemma i Gärds Köping och i Kristianstad. Hon gör det med hjälp av GPS i mobilen.
– En gång tog det lite tid innan jag förstod att jag kommit så långt bort att jag inte visste var jag var. Jag hade gått ända till Hovby och kände inte igen något omkring mig, men då kunde jag ta fram mobilen och se på GPS:en var jag var och när jag såg rondellen, den enda som finns i Gärds Köping, började jag gå i den riktningen och när jag kom dit kände jag igen mig och kunde hitta hem.
Åren som gått har varit en kamp för att återerövra minnet.
– Det är jobbigt när jag börjar berätta och känner att jag inte kommer vidare för att minnet är borta eller att jag inte vet om jag minns händelsen eller det andra berättat, men ibland när andra berättar kan jag känna, ja, just så var det. Det borde finnas en manick i hjärnan som kunde spela upp våra minnen.
Emma ler glatt vid tanken på det hon just sagt och jag säger att om hon hittar en sån manick vill jag också ha en. Med tanke på det som hänt Emma är det en glädje att samtala, inte bara om det som har hänt utan också om minnesmanicken och Emmas framtid. Hon pluggade franska i sju år i skolan och drömde om att bli modedesigner och i ett tidigt skede av den långa vägen tillbaka talade hon franska med personalen. Hon minns inte, men det finns antecknat.
– Under en period var minnet som ett fönster, plötsligt vidöppet för att ögonblicket senare vara stängt, men så är det inte längre.
Hur är det nu?
– Jag vet inte.
Jag sitter tyst. Ibland behöver Emma tid för finna ett svar, men ibland uteblir svar och då ställer jag ledande frågor.
Kan det vara som ett fönster som oändligt långsamt blir alltmer öppet?
– Ja så är det.
Kan det göra dig otålig?
– Ja ibland.
Vad hoppas du på i framtiden?
– Jag tycker mycket om att vara ute och berätta om mitt liv och boken tillsammans med Agneta och hoppas att vi kan resa runt i Sverige och göra det för att visa att med livsmod och hjälp av andra människor går det att komma tillbaka till livet även när det ser hopplöst ut.