Den dyra postgången gjorde att företag och privatpersoner hellre skickade sina försändelser med privata resande. Ett billigare, men också nyckfullt befordringssätt.
Litteratur var mer eller mindre en storstadsföreteelse, vilket August Strindberg underströk i avhandlingen Kulturarbetets öfverskattning (Likt och olikt, 2, 1884):
”Res utanför staden ett par milar. Du är en ryktbar författare sedan tio år i hufvudstaden. Tror du, att en bonde vet ditt namn? Icke alls! Alltså icke läst de skrifter du skrifvit enkom för honom. Vet han ditt namn, så har han det genom några smädelser han om detsamma läst i en tidning! O, vi författare, som tro oss skriva för folket! O, i synnerhet, vi teaterförfattare! Men hvad skulle vi göra der? Vi har ju tidningarne, som är det enda folket läser, och som säljas på 1 785 postkontor under det vi endast hafva omkring 150 boklådor, och dessa i städerna.”
Några decennier tidigare, på 1830-talet, kunde det ta ett år innan en titel nådde ut i landet. Järnvägarnas genombrott under 1850-talet kom att rita om litteraturkartan.
Med järnväg kunde förläggarna få ut sina böcker till by och torp.
Förläggarna införde ett system med återförsäljare som hade viss ensamrätt. Återförsäljare söktes på orter med järnvägsstation. Orter med järnvägsstationer drog till sig folk.
Förläggarna satsade på bokserier – Järnvägsbiblioteket – som var avsedda att läsas på tåg och på stationerna. Dessutom var stationer utmärkta platser att sälja böcker på.
Försäljningen av böcker på stationerna sköttes av kommissionärer, om än i konkurrens med lokala bokhandlare. Verksamheten pågick till 1899 då Järnvägsstyrelsen utarrenderade den verksamheten till Svenska Telegrambyrån som därmed fick monopol på försäljning av böcker och tidskrifter på statens järnvägsstationer. År 1906 togs denna verksamhet över av Aktiebolaget Svenska Pressbyrån.
Utbyggnaden av järnvägarna var därmed avgörande för etablerandet av en nationell litteratur.
Att människor, oavsett boende på stad eller land, kunde samsas i läsning av samma författare.
Ett annat intressant inslag är att det i skarven mellan 1800- och 1900-tal fanns fysiska järnvägsbibliotek.
I Luleå fanns 1888 ett järnvägsbibliotek med utländsk litteratur. Catalogue of the Railway Library Luleå, från det året, upptar 415 titlar. Böcker på engelska i olika genrer: barnböcker, romaner, fakta. Förteckningen upptar även böcker på franska, tyska och italienska.
Flera namnkunniga författare finns representerade i katalogen: Alfred Tennyson, William Shakespeare, Edmund Yates, Aleaxandre Dumas, Mark Twain, May Crommelin, Victor Hugo med flera.
Tillkomsten av biblioteket har sin förklaring i att engelska intressenter var med och byggde Malmbanan. North of Sweden and Norway Railway Company byggde under åren 1886–1888 en järnväg mellan Luleå och Malmberget. Tanken var att järnvägen skulle gå till Narvik. Men planerna grusades då företaget gick i konkurs. Andra intressenter kom att se till att den sträckan förverkligades.
Under det första decenniet på 1900-talet fanns järnvägsbibliotek även i Kiruna och Riksgränsen.
Strindberg? Nådde hans böcker ut i spenaten? Jodå, han fanns vid järnvägsbiblioteken representerad med en titel i Kiruna och med tre vid Riksgränsen.
En tid senare, med start 1950, hade Norrbotten landets enda bokrälsbuss. Den gick – lastad med böcker – i trafik på sträckan Kiruna–Riksgränsen en bra bit in på 1960-talet.
Personen bakom signaturen Hang hängde med på en tur:
”Fyrahundraåttiofem meter över havet ligger Bergfors och där bor bland andra Annie Stenvall och Nanna Vinsa. Reseskildringar och handarbetsmönster är begärliga. Småningom dras böckerna hem på en släde. Man behöver inte fråga för att få veta att bokbussen är en välsignelse. Det är många timmar i ensamheten som tack vare den fylls med liv och levande.” (Norrbottens-Kuriren 20 januari, 1960.)
Tåg och litteratur är en underbar kombo när det gäller att resa. Fantasier och tankar färdas i takt med rälsdunket.
Men vad hände?
Idag, i vår moderna tid, väntar en marknadsanpassad ”kundtidning” med medioker journalistisk och ståbänkar på järnvägsstationer.
Varför tvingades litteraturen kliva av tåget?
Varför har resenären (människan) underordnats järnvägsaktörernas egenintressen?
Vad gäller alkohol finns inga problem. Den distribueras tämligen smärtfritt över hela landet till butiker och utlämningställen.
Tänk om regeringen och statsmakterna ägnade samma intresse åt att transportera människor med tåg och att främja läsande?
En människa tvingad att stå eller luta sig mot en ståbänk – om än med möjligheten att pilla på sin smarta telefon – kanske inte är nämnvärt mycket mer fri än den som för över hundra år sedan kunde sitta på en bänk och läsa Goethes Faust.