Estradpoesin var i någon mening en reaktion mot den på papper publicerade – och sedan i vissa fall tråkigt upplästa – men blev den så mycket bättre efter att ha fritt svävat för att senare finna att det som hamnat i tryck på papper ofta är det som räknas?
Är det inte en ynnest att få papper offrat för sin poesi? Vissa tycks dock ta den som självklar. Så att de kan ”dissa” papperet för att sedan hoppas på att bli hissade just i pappersform.
Annat gäller också: Den nya dikten ska (i vissa fall) ha en agenda, där den till synes ska överträffa dikten som om dikten vore underställd agendan. Trist, men lite är så fallet med Yolanda Aurora Bohm Ramirez diktsamling Ikon. ”Manifest för Skrivande Skitungar” är nog ett av de mest ansträngda manifest jag läst i poesivärlden (jag har läst flera). Den tjugonde punkten i manifestet lyder: ”Bara SKRIK NÅT, ärligt jag skiter i resten.”
Jaha … Här går Brombergs, med flera Nobelpristagare på sin lista, in med frenesi. Ja, ja.
Så funkar inte poesi. Den är oftast tystmäld, innerlig och vädjar istället för att befalla. Poeten behöver inte höja rösten utan tillåter läsaren att gå in i texten, tolka och försöka förstå. Bilder skapas. Inuti dig. Poeten är ingen pålitlig vägvisare eftersom hen både leder och förleder. Läsaren tvingas tolka och världar uppstår.
Bättre lyckas då Nino Mick med sin debut ”Tjugofemtusen kilometer nervtrådar”. Faktiskt riktigt bra. Hon presenterar en idéburen diktsamling där hen utsätter sig för en könsutredning. Att ta reda på blir viktigare än att manifestera, och det gör hens dikter betydligt mer intressanta.
Nino Mick är utlämnande, ställer sig frågan: Vem är jag? Där hen ställer sig själv och dikten inför en könsutredning. Poeten har gett sig ett svårt uppdrag.
Det smärtar och det känns för oss läsare att det gör så. Som poesi ska vara, när den berör.
Nino Mick berör och klarar sin dubbelroll: Scenens sötma versus papperets sälta.
Lägg hen på minnet, hen kommer säkerligen med nya avtryck i poesivärlden.
Lägg genus och normkritik på minnet. De kommer att sätta spår i svensk poesi framöver. Jag säger inte därmed att den alltid kommer att vara bra, däremot att vi kommer att se den stadfäst inom lyriken, vilket jag inte har något emot. Tvärtom.