Bodström dyker åter ner i den undre världen
Som före detta justitieminister och advokat har Thomas Bodström inblick i både rättsväsendets och politkens sfärer. Det utnyttjar han också i sina kriminalromaner. "Men jag aktar mig noga för att bli partipolitisk" säger han när NSD träffar honom.
Foto: Kurt Engström
Bilden av advokaten som blev minister blandades upp med fotbollsspelaren och familjekillen i jeans och tröja.
Det är också i jeans och tröja han möter NSD när vi träffas för att prata om hans senaste bok Idealisten, hans andra kriminalroman.
- Fast jag har faktiskt skrivit fyra böcker. Den man inte hört talas om var en bok om fotbolls-VM som floppade rejält, säger han och skrattar.
I Idealisten möter läsaren återigen karaktärerna från Rymmaren; före detta justitieministern Gerd Lundin som helst vill vara någon annanstans, samt familjefadern och advokaten Mattias Berglund som fortfarande hyser förbjudna känslor för spaningsledaren Susanne Dahlgren.
När en ung politiker med invandrarbakgrund mördas riktas misstankarna genast mot Sverigedemokraterna. Men sanningen är sällan så enkel.
- Jag brukar prova historierna på folk med jämna mellanrum under tiden jag skriver. Det gäller ju att få en väl avvägd blandning mellan ledtrådar och dimridåer. Men hittills har jag inte hört någon som har lyckats gissa rätt innan slutet, säger Bodström nöjt.
När rättsväsendets värld möter politikens värld är det förstås inte bara för att det passar historien. Det passar Thomas Bodström också, som har bra inblick i de båda sfärerna.
- Jag har livlig fantasi och det var egentligen därför jag ville börja skriva romaner. Det blev en reaktion efter att som både politiker och advokat alltid vara tvungen att ha full täckning för allt. Här kan jag hitta på. Jag skriver om det jag kan, men jag aktar mig väldigt noga för att bli partipolitisk på något sätt, tvärtom. I mina deckare är det inte nödvändigtvis sossarna som är "de goda".
Karaktäristiskt för både Rymmaren och Idealisten är att Thomas Bodström går hårt åt nästan samtliga yrkesgrupper, främst politiker, advokater, poliser och journalister
- Jag har inga heliga kor. Skriver jag om advokater så vet jag ju att de allra flesta är hederliga - men det finns samtidigt de som inte är det. Och det är naturligtvis roligare att skriva om de som inte sköter sig. Med media är det nog så att jag har varit deras måltavla i nio år - nu får jag ge igen, säger han och skrattar.
- Nej, i ärlighetens namn så är jag nog tudelad. Jag kan ibland bli rätt less på att politiker gnäller på media. För om media inte fanns, hur skulle vi då få ut våra budskap?
Han drar sig inte ens för att gå hårt åt Thomas Bodström.
- Det är otroligt roligt att driva med sig själv. I Rymmaren beskrev jag hur jag själv misslyckas totalt i en tv-debatt. Bland annat välte jag ut ett vattenglas över moderatorn - något jag ofta är rädd för att göra i verkliga livet, säger han och skrattar igen.
Men även om karaktärerna rör sig i hans egen värld så identifierar han sig inte med dem.
- Det sägs ju att man är alla karaktärer eller ingen. Så är det nog. Men mest slås jag av Susanne för hon påminner mig om så många bra tjejer jag jobbat med genom åren. Dessa kvinnor som drivs av ett duktighetskomplex men samtidigt har jättedåligt självförtroende. Det är en mycket konstig kombinaition som man aldrig kommer att hitta hos en man.
När jag frågar om han valde deckargenren för att den är ett erkänt forum att ge samhällskritik i tvekar han.
- Sjöwall/Wahlöö är ju allas anfader på något sätt och det är klart att också jag sneglat på dem. Jag vill ju kommentera samhället. Och det är en bra form att skriva i eftersom jag inte har talang för varken prosa eller stora naturskildringar. Men som sagt - jag aktar mig noga för att bli partipolitisk, det vill jag till varje pris undvika. I Rymmaren skrev jag om buggningsdebatten till exempel, men där tog jag nästan ställning tvärtemot den linje jag tillhörde i verkligheten.
Men verkligheten finns förstås i bakgrunden. I Bodströms nuvarande position - oppositionen - menar han att det är ett måste att kommentera politiken som förs.
- Men om vi vinner valet nästa gång och jag hamnar i en regering blir det svårt att fortsätta skriva. Jag skulle ju inte kunna kommentera ett samhälle som jag själv har ansvar för.
I nuläget ser han sig först och främst som riksdagsman, sedan som advokat och sist som författare. Anledningen är enkel.
- Riksdagen är ett förtroendeuppdrag som jag aldrig får tumma på. Sedan kan jag anpassa tiden jag har över därefter till att jobba som advokat. Men även där har jag ansvar för klienter och därför måste skrivandet bli det som kommer när jag får tid över. Skrivandet har jag bara för mig själv och det är sådant jag gör när andra ser på tv eller är på Facebook.
- Att gå upp tidigt med en kopp kaffe i ett tyst hus och sitta och skriva är en fantastisk upplevelse - jag skulle kunna betala för det.
Redan nu arbetar han på uppföljaren till Rymmaren och Idealisten. Skelettet till historien är redan klart.
- Det är ju det som måste komma först. Har man grunden klar så rullar det andra på av sig själv. Jag tyckte att det var trams innan jag började skriva, men det är verkligen så att i vissa situationer så längtar jag efter att få skriva vidare för att själv få veta hur det går. Speciellt i partierna kring Mattias och Susannes relation. Man måste ju ha med lite kärlek, och den får heller inte vara för svartvit. Människan är inte så enkel att hon är rakt igenom god.
Så jobbar vi med nyheter