Den gömda boken är minst sagt en historia för sig. Johnson med det mera lokalklingande förnamnet Edvin var förvisso annorlunda, älskare av böcker och smått filosof som hade svårt att finna sin plats här i norr. Än satt han i Hedberget efter Malmbanan och läste, än var han i Björkelund utanför Boden och arbetade aktivt för syndikalisterna och deras framtidssamhälle. Sedan gick han ut i världen, till Stockholm, till Berlin, till Frankrike liksom att han började skriva. Hans ämnesval blev med tiden allt vidlyftigare. De flesta tänker på ”Romanen om Olof”, snarast en självbiografi från Norrbotten, andra på ”Strändernas svall”, en återberättelse av det minst sagt klassiska verket "Odysseen". Geografiskt någonstans mellan Olof och "Strändernas svall" befinner sig ”Molnen över Metapontion”. Härföraren Xenofon beskriver de tiotusende hellenernas återtåg till Svarta havet omkring 400 f Kr. Den historien ingår som en del i Johnsons Metapontion.
Så åter till den gömda boken. Johnson arbetade tre år med Metapontion och upptäckte då att det fattades en nutida militär bedömning av det legendariska återtåget. Det är upptakten till uppsatsen om ”Boken”. Johnson utnyttjade kontakter i Stockholm och Lund, Berlin och Paris, men allt tycktes förgäves eftersom det rörde sig om en synnerligen välgömd bok. ”Jag hade velat ställa mig någonstans och ropa: Men, kom fram då! Nu har jag väntat tillräckligt länge.”
Detta hände på 1950-talet medan Johnson däremot befann sig i Gammelstad åren kring 1915. Ärendet då tycks ha varit betydligt mera prosaiskt än att söka böcker. Per cykel åkte ungdomar som Olof på landsvägen från Boden till Luleå, närmare bestämt Gammelstad. Än busade man genom att klättra upp på kyrkstugutaken, än träffade man flickor som fick åka en tur på styrstången. Och likaså, trots att det inte uttryckligen står i texten, bör ungdomsgrupper med kanske Olof i spetsen, ha kommit promenerande på Brantgränd i Gammelstad. Där låg en kyrkstuga som med tiden blev permanentbebodd. Ruben Hellström friköpte tomten samt rustade upp och byggde till sin stuga.
Så kommer vi på alternativa vägar fram till boken som slutade att gömma sig. I samma stuga på Brantgränd har sedan några veckor pågått en reparation efter nära sextio år sedan sist. Och se, under golvet i förstugan låg en bok där visserligen titelbladet saknas. Den är i alla fall lätt att identifiera. Vi står här inför en bästsäljare för sin tid. ”Folkskolans läsebok” kom i en första utgåva redan 1868 samt följdes av omarbetade och på nytt omarbetade upplagor fram till 1951.
Mest känt i vår tid är bokomslaget, det med den jättestora granen och den lilla stugan därbakom. Därmed återgavs också bokens och tidens valspråk ”Lyssna till den granens susning/ vid vars rot ditt bo är fästat.”
Fosterland, patriotism, folkuppfostran och vördnad för överheten var några ledord i de ständigt återkommande upplagorna. Där ingick även Richard Dybecks dikt ”du gamla, du friska”, en text som snart nog fick heder och värdighet att bli Sveriges nationalsång. Läseboken skulle inte bara ägnas andliga och fosterländska värden. Den ville även ge bilder av fosterlandet, dess natur och allmänna historia, ja kort sagt vara en lärobok i flera avdelningar eller ämnesområden. Ett konkurrerande alternativ var Selma Lagerlöfs Nils Holgersson eller varför inte Verner von Heidenstams ”Svenskarna och deras hövdingar”.
På Brantgränd bodde familjen Hellström med sonen ”Bruno Hellström klass 7” som vi vill förknippa med böckerna under golvet. Var den unge Bruno månne skoltrött och därför stack undan sina läroböcker? Eller var han en bokslukare som gömde sina skatter? Vad tänkte han när han satt med sin ”Arbets- och uppslagsbok i Medborgarkunskap” från 1942 och fyllde i förlagans frågor? Om regeringen och grundlagar: han visste att Per-Albin Hansson var statsminister. Om riksstaten och dess olika huvudtitlar: vår Bruno kände till att egnahem sorterar under socialdepartementet medan föreläsningsföreningar hör hemma hos ecklesiastikdepartementet och järnvägar hos kommunikationsdepartementet. Det var en påtaglig detaljkunskap som Bruno fick med sig ut i livet. Och detta bör ha skett i mitten av 1940-talet eftersom Per-Albin var statsminister och Gammelstadsbon David Hansén landshövding. Den ena dog nämligen 1946 och den andre var landshövding 1937-1947.
Sonen Bruno är sannolikt även ”skyldig” till ”Folkskolans läsebok”. Här befinner vi oss långt från landshövdingar och socialdepartement. Läseboken var avsedd för hela rikets skolbarn vilket gav många upplagor. Och hur var det med innehållet och särskilt då landet i norr? Visst har exotismen fått stor plats i kapitel som ”Fjällfolkets dödsfiende” och ”Lappens hemliga skafferi”. Till sist stillnar det hela med avsnittet ”Gamla kyrkstäder i Norrland” där självaste Luleå Gammelstad presenteras.
Av någon orsak förvisades både läseboken och medborgarkunskapen till mörkret under förstugans golv. Det låg ”boken som gömde sig” fram till vårvintern 2016. Nu har jag väntat tillräckligt länge ville Eyvind Johnson skrika. Vad gör vi istället? Kanske konstaterar att två tidstypiska dokument har fått plats i min skrivstuga på Brantgränd 2 i världsarvet Gammelstad.