Ibland förefaller det som att historiens hjul rullar extra snabbt. Det betyder att mindre än hundra år behövs för att dåtidens verklighet ska kännas just som historia i högsta grad. Det blir än tydligare ifall vi får uppleva bilens närvaro som den stora skiljelinjen.
Så upplever jag det när man bläddrar i ett stort nyutkommet bildverk Svenska bilder. Nåväl, det är inte fråga om Carl Snoilskys dikter som kanske någon grånad läsare minns från sin skoltid, då Karl XII och andra storheter skildrades i fosterländska vändningar. Det räcker med Svenska bilder och undertiteln I Anna och Ferdinand Bobergs fotspår efter hundra år. Den som sammanställt verket är Louise Nyström, en arkitekturprofessor vars farfar tillika var Annas kusin.
Vem var då denne Ferdinand Boberg? Dåtidens store arkitekt svarar kanske några och tänker på hans paradverk som Rosenbad och Centralposthuset i Stockholm eller posthuset i Malmö och Prins Eugens Waldemarsudde återigen i Stockholm. Andra ser honom som formgivare i porslin, silver, glas och möbler. Ytterligare andra betraktar honom som den flitige resenären och tecknaren. Under ett årtionde från 1915 ägnade han sig åt att avbilda svenska byggnads- och industriminnen i kolteckningar, akvareller och teckningar. Den perioden betydde att han reste inte mindre än 30 000 mil och åstadkom drygt 3 000 bilder.
Resorna var som sagt många och långa, till Dalarna, Västmanland och Uppland, till Södermanland och Värmland, till Halland och Skåne eller till Gotland för att ge några exempel. Slutligen kan nämnas hans nordliga resa 1924 - till Jämtland och Härjedalen samt till Västerbotten, Lappland och Norrbotten.
Så rullar expeditionen norrut efter kustlandsvägen, från Sundsvall via Umeå och passerar länsgränsen söder om Piteå. Det var egentligen fyra parter med på resan. Först kan nämnas "Tussirullan", en öppen Scania Vabis personbil med sufflett ifall det blev regn. Redan detta med bil var något högst remarkabelt. Ett motorcykelekipage hade tre år tidigare färdats i motsatt riktning från Haparanda till Ystad och då nämns att från gränsstaden räknat dröjde det till söder om Råneå innan man mötte den första bilen. Grusväg var det naturligtvis den gången, åtta meter bred, men sex meter bestod av gräsbevuxna kanter. Ilskna hundar fanns det också liksom ibland grindar över vägen. Så mycket bättre var det knappast när Tussirullan kom. Rent allmänt sades att hastigheten rörde sig om 10 till 15 km i timmen för "lastautomobiler".
En viktig person på den bobergska expeditionen skymtar också, nämligen "chauffören Andersson". Han nämns inte ens med förnamn och man kan bara ana den sociala klyftan som fanns mellan chaufför och passagerare. Allt detta får vi nog se som tidens sed. Slutligen har vi de två namngivna resenärerna. Ferdinand var den mångkunnige och namnkunnige arkitekten som stod för att dokumentera vad han såg. Hustrun Anna ägnade sig åt att läsa kartan, skriva dagbok och i övrigt vara medpassagerare i största allmänhet.
Redan i Pitebygden utdelas både positiva och negativa omdömen. Låt oss börja med det negativa. "Bygden hit har varit rik den också, på utmärkta lador, bodar, härbren, ’vandringar’ o tork-rior. Det bästa får inhöstas. Ja, ’vi’ rita intensivt många o vackra o intressanta blad, men intet av människoboning, inte en gång portalerna vi skymtade igår, ithy de vid närmare skärskådan befunnos varken gamla (1850 ung) eller vackra." Detta låter kanske både snabbt i omdömet och en smula grinigt. Var det jämförelsen med Hälsinglands rika broportaler som fanns i bakhuvudet, var det kanske något i samma stil han hade sett i Burträsk?
Sedan kommer det positiva och då fortfarande i Pitebygden. Det gäller kyrkstaden i Öjebyn. "Vidsträcktare än de båda föregående i Burträsk o Skellefteå, ligger den som en halvcirkel nordväst-väst-söder-sydost omkring kyrkan. Den är mycket pittoresk i sin oordning, gränder, gatubitar, torg, gårdar, en otrolig labyrint av små, små o större tvåvåningshus, förflyttade en till någon småstad för ett o annat sekel tillbaks."
Ja där fick vi jämförelsen med kyrkstaden i Burträsk. Någon idag kanske står frågande inför Burträsk i det sammanhanget. Lugn och besinning. Det fanns en ståtlig kyrkstad där men den brann 1930 och har därmed gått ur vårt allmänna medvetande. Om inte annat så skildrade Boberg en storhet som nu är borta varför vi i nutid bara kan uppleva den på bild. Den aspekten av dokumentation var också ett av syftena med den tioåriga rundresan. Redan då talade man om att kulturarvet var hotat av undergång. Idag är den sanningen så mycket mera aktuell.
Tro för all del inte att Ferdinand Boberg ägnade sig enbart åt kyrkstäder. Från Tussirullans baksäte såg han mycket annat, bad Andersson stanna och vips var avbildandet igång. Vi får tänka oss att bilen rullade fram på grusvägen mot Luleå. Där älvdalsbygden öppnade sig fann han sina motiv, låt vara att de inte befunnits värdiga att komma med i Svenska bilder-boken. I Ersnäs såg han en ängslada med det säregna taket täckt av halm istället som vi skulle vänta oss av träspån. I Gäddvik fann han tvenne sjöbodar som ännu inte hade förlorat sin kontakt med vattnet. Vi får tro att samma bodar idag ligger kvar på älvens södra sida nära Laxfiskemuseet. Skillnaden är bara att landhöjningen gjort att bodarna numera är nästan "torrlagda". Där fanns också på norra stranden den stora stenladugården som väl alla förbipasserande har sett nära den gamla brons landfäste. Om den ladugården har i annat sammanhang berättats att här fanns gästgiveri och därför behövdes en stor byggnad för alla hästarna. För övrigt påstås en förbipasserande luffare ha sagt att han aldrig hade sett något så märkvärdigt förutom den kända klippan i Gibraltar vid Medelhavets inlopp.
I Gammelstad måste Boberg ha varit i sitt esse. Det finns åtminstone 14 bilder från det besöket och bara ett litet urval har kommit med i boken. Dagbokstexten blir också översvallande positiv i vissa delar. "Kyrkan är väldig, man skulle nästan förmoda flerskeppig (vilket den dock inte är) restaurerad o åter restaurerad, alla restaureringar lämnande spår efter sig, men utan att rå på medeltidskaraktären, åtminstone inte utanpå. Ryttaren är förstås övermåttan löjlig, med sitt klumpiga kors på kula, korset krönt av en grotesk plastisk tupp. Man har dock haft pieteten - o det är första gången jag konstaterar befintligheten av pietet i dylika fall - att bygga tornet fristående från kyrkans västfasad. Det (tornet) är dåligt med sin stora vita släta kropp o sin dubbellanternin av trä, men formen gör sig bra, omgiven av den lilla trassliga kåkstan."
Där fick vi som vanligt både ris och ros. Sedan kommer enbart ros: "Den lilla byn runt om - flera hundra dvärgar runt en jätte - liknar i mångt o mycket de föregående kyrkstäderna men har ändå sin egen karaktär. Disposition av fönster o dörrar olika, de senare i flesta fall genom enkel utsmyckning rokokostämplade, inte ett enda tvåvåningshus. Rätt många bebodda o här o där instuckna nya eller i alla fall ’förbättrade’ - vilket där det förekommer genast förflyttar åskådaren till idag. Men hela ’gator’ eller snarare vägar är orörda, hela kvarter, o det är mycket fascinerande att vandra omkring här."
Detta är en beskrivning med 88 år på nacken som talar om vårt nuvarande världsarv. Just ordet världsarv var okänt då och därför kan man inte diskutera om Boberg hade gillat utnämningen av just Gammelstad till denna höga status. En sak kan man dock läsa in i tidsbilden. Bobergs besök kom egentligen i slutet av den epok när Gammelstad hade varit i högsta grad böndernas stad, den som användes men högst sporadiskt utifrån gällande ordning. Det var bondesamhällets äldre och yngre som generationsvis kom till "helg" enligt gammal sed.
Redan då var man också medveten om att samhällsomvandlingens tryck skulle ändra på allt detta. T-forden utmålades faktiskt som ett hot mot både kyrkskjutsar med häst och en äldre livsform överhuvudtaget. Fyra år efter Bobergs besök eller 1928 inspelades en svartvit stumfilm från kyrkstadslivet i ett dåtida försök att visa hur det hade varit en gång. Så långt var allt gott och väl. Nu försvann inte kyrkstugorna trots T-forden, men däremot kyrkstallarna. Nu försvann inte heller kyrkstadstraditionen men den fick en modernare variant. Och filmen finns kvar och Bobergs skildring har i fjol kommit i tryck. Dessa två kompletterar varandra när vi vill leva oss in i hur det var en gång. För all del är det inte för så länge sen men tillvaron var dock så påtagligt annorlunda.