Bob Hansson bjuder på mer Bollywood än inre resa

Livet är som en sån där plastprydnad med vatten och plastsnöflingor i. När man skakar den yr alltsammans runt, runt och skymmer de små plastfigurerna och plastjulgranarna i det lilla kosmos som är en hel värld. När snön lagt sig i den fiktiva världen är det dags att skriva ens självbiografi.
När det gäller självbiografier så är det ett statistiskt faktum i bokfloden de senaste åren att många äro kallade. Samtliga äro inte utvalda, kan man också konstatera. Bob Hansson gör i Vips så blev det ett liv en framställning av sitt liv, må det vara rent självbiografiskt, eller uppblandat med fiktivt stoff.
Hanssons utgångspunkt, vid den 40-åriga händelsehorisonten, är att alla händelser i livet leder fram till just den person man är. Vilket naturligtvis är sant. Slumpen verkar dock inte ha alltför mycket att göra med berättarjaget i boken, som verkligen gör aktiva val i livet, så snart de låter sig göras.

Den händelse som Hansson lägger fram som avgörande, är en vistelse i Indien i hans ungdom. Tyvärr är det mer Bollywood än inre resa över skildringen, som har mer slap-stick och dasshumor över sig än vad man vanligen förväntar sig av initiationer. Berättarjagets kommentatorsposition från nutid tränger in den unge Hansson i en tolkning som inte ger utrymme åt någon spännvidd mellan det unga jaget och det medelålders.
Hela skildringen blir därför som en lång backpacker-anekdot, visserligen med många roliga avsnitt, men ändå inte mer än så. Bob Hansson säljer sin eviga själ billigt i denna upplaga.

Bob Hansson bjuder på mer Bollywood än inre resa

BOKVips så blev det ett livBob HanssonOrdfront