Blommorna som trotsar "järnmattan"

semantisk. Mona Mörtlund diktar om staden Luleå, om sporten, stålet och betongen.

semantisk. Mona Mörtlund diktar om staden Luleå, om sporten, stålet och betongen.

Foto: Bengt-Åke Persson

Kultur och Nöje2014-12-18 03:26

Precis som samerna delar in året i åtta årstider, så verkar Mona Mörtlund ha en semantiskt mer detaljerad bild av dygnet, än vad de grundläggande fyra indelningarna har. Titeln är således mer än en ingång i diktsamlingen, utan också ett övergripande, närmast filosofiskt ställningstagande. Diktjaget verkar säga att mörkret ska minsann inte få rå på oss; det finns ljus överallt, även i den mörkaste timman innan dagen gryr.

Metaforiskt sprider sig den närmast stoiska ljussättningen över diktjagets nutid och det förflutna. Allt verkar ske NU, som om även sinnets arena är belyst över tid och rum. Än cyklar diktjaget på en gata i Luleå, för några årtionden sedan, än iakttas en kallhamrad nutid. /Sporten och stålet och betongen/breder ut sig som en järnmatta över staden/Men en morgon när jag vaknar/finns de där;/pelargonerna och pionerna,/liljorna och lupinerna/och mitt i i rondellen en bädd av penséer/Som en liten motståndsarmé sticker de späda/ plantorna upp bland bilarna på väg till/stålverket och hockeyarenan/

De där blommorna som ihärdigt trotsar "järnmattan", vilka är de, egentligen? En Mörtlunds Mona, omplanterad i stadsjord, förvisso. Men också alla röster, tankar och känslor, som inte stryker stålet medhårs. En blomma kan tränga igenom både asfalt och betong, men Mörtlunds diktjag söker egentligen inte kamp, utan snarare en estetisk lösning på nödvändigheten av att vara en del av urbaniteten. /Människoblommorna, överallt/ i Monets trädgård/Där,/bland tulpanerna och körsbärsträden och blåregnen/står de,/vi/nyutslagna, växande, vissnande/Och allt är ännu som det ska/

På hur litet ljus kan då en sådan "människoblomma" klara sig? En minnesbild av vårsol på Lainioälven räcker långt, så också den metaforiska ljusskimmer som musiken kan ge, smaken av "solsaft" i flaskorna på fönsterbänken, allt det ger näring till själarna. Och så finns där en permanent källa till ljus i mörkret; stjärnorna. I den avslutande dikten hittar diktjaget inte igen stjärnornas tidigare välkända positioner, som om förmågan att navigera i livet är försvunnen. Framtiden är outstakad, men ändå inte helt omöjlig att föreställa sig. /Men långt där framme,/nya ord att ta i handen,/nya vägar, nya gläntor/ och huden,/fastän skör och tunn nu,/ljus och ny/som morgonen/

NYA DIKTER

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!