Hör bara hur skeendet kan byggas upp kring några årtal. Man kan också kalla det för hembygdshistoria men i oväntad tappning. De geografiska ytterpunkterna rör sig om Grytnäs i Kalix och Waldemarsudde vid inloppet till Stockholm. Personerna är dels grosshandlaren Johan Bergman Olsson, dels tjänstefolket Carolina och Hans Petter Andersson. Föreställningen kan därmed börja...
Grytnäs har en lång historia som högreståndsbosättning i Kalixbygden. En hållpunkt blir den gästgivargård som tillfälligtvis ingick i "fredsförhandlingarna" som fördes i trakten vårvintern 1809. Detta var i samband med att den svenska armén kapitulerade och ryssarna besatte hela kustlandet till söder om Umeå. Med tiden kom gästgivaren på obestånd vilket ledde till att bondsonen Johan Bergman Olsson från Näsbyn köpte Grytnäs 1843. Först med sonen Johan August Bergman revs gästgivargården kring 1870 och där uppfördes en ny huvudbyggnad, i princip lika med dagens herrgård i klassisk stil. Likaså byggdes en ny ladugård i granit rymmande ungefär 50 kor. Grytnäs kom därmed att ta plats i herrgårdsbygden vid Kalixälvens nedre del. Dit räknas idag exempelvis Filipsborg.
Det lokala storjordbruket i all ära men egentligen var det inte detta som gav storheten. Redan bondsonen från Näsbyn hade skapat något av ett imperium med flera verksamheter. Däri ingick skog och trävaruexport med Björkfors vattensåg som aktningsvärt inslag, vidare skeppsfart med seglande träskutor samt slutligen ett handelshus i huvudstaden. Konjunkturerna hjälpte till vid det imperiebyggandet. Under Krimkriget på 1850-talet stod England och Frankrike på ena sidan, Ryssland på den andra. För den skull behövdes Bergmans segelfartyg som gick med trävaror till Genua och hade kanoner i barlast. Man for även till Svarta havet med förnödenheter för rysk räkning. Allt detta gav naturligtvis pengar och handelskontakter. Bergman junior kunde dra nytta av en liknande högkonjunktur. Under fransk-tyska kriget åren kring 1870 blomstrade företaget och i det sammanhanget fick Grytnäs sin nya huvudbyggnad och sin stora ladugård.
Kalixbygden räckte inte till för firmans expansion. Redan 1839 köpte fader Bergman in Waldemarsudde, idag mest känd som Prins Eugens slottsliknande bostad och konstmuseum med tillhörande vingförsedda oljekvarn. Bergmans förvärv skulle ge familjen den fasta punkten för verksamhet i huvudstaden. Waldemarsudde var lämpligt för att lossa och lasta trävaror och tjära. Närheten till firmans kontor vid Skeppsbron i Gamla stan var uppenbar och jordbruket - det får vi tro gav något av hemlandstoner för bondsonen Bergman. Det är den epoken som avses när ättlingen Gunnar Bergman skildrar det hela i boken Med kursläde Kalix - Waldemarsudde. Idag återstår det som kallas för gamla huset på Waldemarsudde, vilket var familjens bostad åtminstone sommartid. Dessutom fanns där tjänstefolk och personal som skötte oljekvarnen.
Med detta skymtar den socialt sett andra halvan i vårt motsatspar. Det var inte bara trävaror och tjära som kom med segelskutorna. Även tjänstefolk behövdes i huvudstaden. Varför inte tro att även det färdades med skutor från norr. Flickan Carolina med rötter i nedre Tornedalen, moderlös och bosatt i ett soldattorp och därefter i en backstuga, var en av dåtidens många människor på livets skuggsida. Hon kom l849 till Stockholm och därmed Waldemarsudde samt fick tjänst hos Johan Bergman Olsson. Hennes uppgift var, och där låter orden som en klang från en minst sagt gången tid, nämligen att sköta herrskapets tvätt, stryka herrarnas skjortor och mjölka herrskapets fyra kor. Efter några år gifte hon sig med Hans Petter Andersson, född i Brändön utanför Luleå, och han arbetade som oljeslagare vid kvarnen på Waldemarsudde.
På det här sättet berör vi de industriella anläggningarna på plats. Oljekvarnen var en vinddriven "kvarn" där man pressade olja ur linfrö, med slutresultatet linolja liksom lysolja som snarast motsvarar fotogen. En biprodukt var oljekakor som levererades till kungliga Hovstallet. En sådan verksamhet hade rötter i 1780-talet. Som något på köpet fick fader Bergman sin oljekvarn när han lade sig till med Waldemarsudde och den driften pågick till hans död 1865. Fortsättningsvis var endast brädgården i bruk vilket kan tyckas stämma bättre med företagets profil.
Hans Petter Andersson var en av platsens arbetare, men hur hans sysslor gestaltade sig mera i detalj vet vi inte. En liten glimt får vi när han, som nu kallas för "kvarnskötare", berättar att husbonden gärna började sin dag med att språka med korna i fähuset. Det är snarast en idyll i miniatyr. En ladugård med fyra kor var inte mycket att tala om jämfört med stordriften på patronens jordbruk i Norrbotten.
Livet gick vidare även för tjänstefolket. Hans Petter blev sjuk, togs in på Serafimerlasarettet, något för sin tid uppseendeväckande för fattigfolk, och dog 1860. Efter två år gifte Carolina om sig med Hans Petters systerson Anders Gustaf Olsson, även han från Brändön och kallad brädgårdsarbetare. Det nya paret flyttade tillbaka till Brändön och där väntade ett torp med fem tunnland jord. Snart stundade dock storsvagåret 1867-68 och vi kan bara ana oss till fattigdomen i ett sådant torp. Men minnen bar man dock med sig. Man hade varit ute i stora världen, till Waldemarsudde. Det var kanske lika overkligt som sjömännen och deras färder på de fyra haven, Nordsjön, Atlanten, Medelhavet och Svarta havet. När dessa långfarare återvände blev det kalas på sydfrukter, anger en källa. Knappast gällde detta för andra än herrskapsfolket. Torparna i Brändön kunde bara minnas sådana märkligheter.