Björn af Kleen belyser frälsejorden
BOKBjörn af KleenJorden de ärvdeWeyler
Foto:
Deras suveränitet, i allt från idrott till drinkblandning, fick oss att verka... alldagliga.
För mig definierar lundsbergarna (de kallades så) den svenska adeln. Den bild journalisten Björn af Kleen ger i inledningen av sin bok Jorden de ärvde - av en bräcklig, romantisk samhällsklass som hämtad från ett modereportage i Café - är mig totalt främmande.
Inte heller delar jag hans förvåning över att den landägande adeln i själva verket är "en seg, slug, rik och politiskt potent grupp" av företagare och lobbyister.
Men att det skulle vara såhär.
Att de äger jord som sammantaget är större än Gotland.
Och att staten bär upp ett system som strider mot arvsrätten.
Björn af Kleen (adligt namn, men inte adlig själv) har kartlagt en vit fläck i samhällsdebatten. Han visar hur adelns inflytande är diskret men stort, han skildrar den märkliga "blut und boden"-mystik som ligger nedplöjd i såväl jord som själar och, kanske mest intressant, han redogör för lantadelns symbios med den politiska makten.
af Kleen besöker flera av vårt lands största adliga jordägare. De är koncentrerade till ett antal landskap i söder, bland andra Sörmland, Östergötland och Skåne. Ett fåtal av dem driver så kallade fideikommiss.
Ett fideikommiss (uttalas "fidäkåmiss" med betoning på sista stavelsen) är egendom som inte får säljas, utan måste gå i arv. Oftast till äldste sonen. Det sätter alltså arvsrätten ur spel. De övriga syskonen får nämligen ingenting, utom möjligen en avstyckad bråkdel som plåster på såren.
I många länder avvecklades fideikommissen under 1800- och 1900-talen. Inte i Sverige. Det finns ett riksdagsbeslut, men flera avtal har förlängts, främst för att skydda "kulturarvet".
Jorden de ärvde har fått fin gratisreklam tack vare att en av intervjupersonerna, Carl Gripenstedt, stämde författaren för avtalsbrott. af Kleen friades i tingsrätten. Att stoppa en bok är i princip omöjligt, dessutom var skildringen av Gripenstedt vare sig snaskigt avslöjande eller särskilt negativ.
På sin hemsida skriver af Kleen att han velat "tvätta bort så mycket eventuell aggressivitet som möjligt" ur boken. Motståndet finns kvar i smyg, maskerat i små försåtliga ord.
Smaka till exempel på ordet "slug" i citatet tidigare i texten.
Där rör sig af Kleen farligt nära en massmedial schablonbild av överklassen.
Vilket är i princip det enda jag har att invända mot en fin bok.
Apropå schabloner: När mina lundsbergare, eller snarare deras andliga småbröder och -systrar, dyker upp i några scener märker jag hur både mina och elevernas egna föreställningar byggs på som bitarna i ett legotorn. Jag känner igen varenda anslag, alla belevade repliker om karriären, släkten och vikten av att jobba hårt.
Framtiden är ljus över frälsejord.
Så jobbar vi med nyheter