Bitterfittan är tillbaka.
Nu ännu bittrare? Kanske inte, men fortfarande försvarligt bitter.
Tio år har gått sedan Maria Svelands ”Bitterfittan” kom ut 2007 och väckte debatt och uppståndelse. Huvudpersonen Sara var förtvivlad och ilsken över den tvångströja som äktenskap och barnafödande hade försatt henne i. Medan mannen kunde fortsätta jobba och vistas hemifrån långa perioder, satt Sara fast i lägenheten som en amnings- och omsorgsmaskin, berövad nattsömn, umgänge med vuxna och möjlighet till självförverkligande.
Nu har Sara blivit tio år äldre. Hon har tre barn och har skiljt sig från barnens far. De turas om att ha barnen hos sig, en vecka i taget. Sara har återvunnit en del av den frihet hon så innerligt saknade i den första boken, men som frånskild upptäcker hon att också här är villkoren påtagligt sämre för kvinnan än för mannen. Hon förväntas ta ett större ansvar för barnen, hålla igen på sina egna behov och känna en tyngre skuld. Hon mår bättre, men glädjen grumlas av att omgivningen tycker att hon inte borde göra det.
Fortfarande bitter, men på ett mindre desperat och lite mer resonerande sätt.
Precis som föregångaren behandlar ”Bitterfittan 2” problemet med att få kärlek och samliv att fungera mellan kvinna och man i en värld där könsrollerna ser så olika ut. Sara genomlider en rad kortare relationer med män, relationer som allihop väcker en längtan hos henne efter en passionerad, varm och jämställd tvåsamhet. Alla slutar i besvikelse.
Trösten, värmen och kärleken finns istället hos hennes väninnor. Ur lite olika synvinklar kommenterar de Saras upplevelser likt en kör i ett grekiskt drama. Dialogerna är inte särskilt trovärdiga som realistiskt återgivna samtal, snarare är de långa utläggningar där teser och förklaringsmodeller lanseras och prövas. Ett exempel är när Sara undrar om inte hon och maken hon skiljt sig ifrån helt enkelt var ett ovanligt dåligt team. En av väninnorna säger:
”I så fall är vi många som varit ovanligt dåliga team i våra äktenskap. Jag tror faktiskt inte att vi tre är exceptionella undantag, jag tror att det är ett inbyggt systemfel i tvåsamhetsrelationen. Att man ogenerat projicerar fel och brister på sin partner och låter sin irritation gå ut över den andra, det är ju en följd av att leva ihop, dag och natt, timma efter timma.”
Det liknar nästan ett inlägg i ett genusvetenskapligt seminarium. Men kanske är det så det får lov att bli i en roman som försöker sätta ord på en problematik som inte riktigt är erkänd trots att bristen på jämställdhet i äktenskapet diskuterats från och till åtminstone sedan 1800-talet.
Fortfarande är det en given invändning att felet sitter hos individen när framför allt kvinnor vantrivs i familjen, att Sara är en bitterfitta på grund av att hon har orealistiska förväntningar, fel inställning och begär för mycket. Normala kvinnor och män fixar väl tvåsamheten utan att klaga?
”Bitterfittan 2” är läsning för dem som misstänker att så inte är fallet och anser att vi inte har pratat färdigt om könsrollerna och tvåsamheten i vår kultur. Inte på långa vägar.