Biografin slår fiktionen i Lessings roman
BOKAlfred och Emily. Doris LessingForum
Foto: MARTIN CLEAVER
Redan i memoarboken Under huden slog Lessing fast att det som knäckte föräldrarna var första världskriget; det avgjorde och formade deras liv. Därmed formade kriget också hennes eget öde. För att hon skulle gå helt andra vägar än föräldrarna bestämde hon tidigt; det var och förblev "det starkaste inflytandet" när hon växte upp.
Då hon nu med pennan som trollspö löser dem ur denna förbannelse och ger dem ett bättre liv så är det kanske också i någon avlägsen mening sitt eget hon förvandlar.
När hon diktar måste hon förstås utgå från föräldrarnas personliga egenskaper, var och ens "natur", det ligger ju i själva idén. Hon tar alltså sina föräldrar som hon menar att de var i tidiga år och stoppar in dem i andra relationer och skeenden. Pappan gifter hon om med en kvinna från landet och så blir han bonde, något han längtade efter i hela sitt liv. Mamman för hon samman med en berömd läkare; äktenskapet blir svalt men ger henne ändå stora möjligheter att använda sin enorma energi, organisationsförmåga och idealism.
Men föräldrarna har större glädje av denna omdiktning än läsaren. Berättelsen om fadern blir en trivial historia utan riktiga konflikter, med stelbenta och lätt kolorerade referat, triviala samtal och rätt ointressant personteckning. Det blir inte mycket bättre när Lessing gör om moderns liv. Men där skapar hon i alla fall en rad konflikter som rör den starka kvinnans situation i en tid när hon skulle vara svag och underordnad.
Minnestexten har på det hela taget en helt annan skärpa och livfullhet än den fiktiva delen och slår denna med hästlängder. Plötsligt stämmer det mesta: detaljerna blir sinnliga, personerna djupnar, replikerna sitter, kommentarerna vässas och så vidare.
Samtidigt inser man hur svårt kriget är att ersätta: "min mors krigsupplevelser förtärde henne inifrån precis som min far ständigt frättes sönder av sina skyttegravar", skriver Lessing i den biografiska texten.
När hon med ett par penndrag stryker bort kriget i den fiktiva texten förlorar hon samtidigt ett enormt material! Modern var från början sjuksköterska och fick sin beskärda del av ohyggligheter och lidanden när soldaterna massakrerades och dog.
Och fadern kom aldrig över att alla "de här fina grabbarna" bara blev "kanonmat, inget annat" som hon skriver i den biografiska delen.
Det groteska livet i den afrikanska ödemarken som slog sönder föräldrarnas förhoppningar och den glädje de hade av varandra stryker hon förstås också, det är ju ofrånkomligt. Och då får hennes fiktiva text ännu ett stort hål som är svårt att fylla med annat, lika dramatiskt gods.
Den biografiska delen är bitvis stor litteratur. Där handlar det också mycket om henne själv, om hur hon som flicka och ung kvinna hatade sin mor, en kolossalt begåvad kvinna som försökte leva sitt liv genom de två barnen när nu alla andra möjligheter för henne var beskurna eller stängda.
Efter hand tappar memoartexten en del av sitt perspektiv och Lessing berättar mer om sin egen situation än om moderns. Det är som om hon fortfarande slåss med henne om livsutrymme.
Så jobbar vi med nyheter